När Anders Behring
Breivik utförde sina terroristdåd i Oslo och på Utøya 22 juli
2011 tyckte Pernilla Wahlgren att det var obegripligt att en norrman
kunde göra sådana saker: de låter ju så trevliga när de pratar!
Pernilla Wahlgren må
vara ett barn, men jag kan inte få bort hennes idiotiska utsaga när
jag läser dikter av Cecilie Løveid, född 1951, samlade av
förlaget Kolon i volymen Dikt 2001-2013. Här finns samtliga
hennes samlingar från 2000-talet. Innan dess publicerade hon sig
mestadels som romanförfattare och dramatiker.
För hur låter
dessa dikter på norska? Det vet jag ju inte, eftersom jag översätter
när jag läser. Låter de trevliga? Kanske det, men när jag läser
dem i den så felaktigt kallade ”tysta” läsningen låter de
aggressiva. När jag läst den första av de fem samlingarna undrar
jag stillsamt om det går att fortsätta vara så här arg. Det går:
ursinnet ökar i de följande samlingarna.
Den första boken
från 2001, Spilt, är den längsta. Sedan skriver hon mer
koncentrerat, mer förtätat, i de fyra böckerna som är utgivna
från 2007 och framåt. Och medan hon i Spilt behandlar vilda
djur, mytologi och mytiska figurer ur Bibeln och populärkulturen,
som Marilyn Monroe och Dantes Beatrice – rör sig dikterna mot
något mer förmodat privat, mer biografiskt, även om den typen av
gissningslekar inte är så fruktsamma. I mytdikterna handlar det
delvis om identifikation: hon leker med sina skuggor, liksom
skuggorna en gång lekte med andra skuggor.
En av skuggorna
heter Hedda Gabler, känd från en av Ibsens bästa pjäser:
”Utenfor
vigselrommet
står den unge
nygifte selvmordersken
i bronse
Som en gudinne for
beskyttelse av ekteskap
Du vet du må ofre
til henne
men du vet ikke
hva”.
Samtidigt är det
ett behärskat ursinne som styr temperamentet i dikterna. Saknaden
efter det förflutna – ett förflutet där vi hade en mer gedigen
kontakt med och vördnad inför tillvaron, i dikter som påminner
vagt om Bruno K. Öijers senare produktion. Det är också saknaden
efter en skarpare värld. ”Skjønnhet er det eneste som varer”,
skriver hon, ett tydligt eko av Keats ord ”A Thing of beauty is a
joy forever” från ”Endymion”.
Ja, Løveid kom
relativt sent till poesin, även om vi kan ta reda på att hon redan
som tonåring gjorde visst väsen av sig i Norge med sina dikter, på
slutet av 60-talet. Sedan dröjde det till 1999 innan en
samlingsvolym dikter publicerades. Som dramatiker har hon haft stort
inflytande, och när hon fyllde 60 menade Aftenposten att hon har
”Norsk teaters råeste og mest sødmefylte stemme”.
Det jag kan säga om
dessa sena dikter är att de har ett tydligt tilltal, ett direkt
tilltal, som inte går några omvägar: det griper tag, anmäler sig,
och låter lite som en basun. Som sagt: ett ursinne som dämpas eller
tämjs. Det är dikter som vågar närma sig aparta saker, sådant
som ligger utanför fokus. Och Løveid fortsätter med
porträttdikterna, skriver fint om bland andra Tove Jansson och
Astrid Lindgren, vars busiga sidor hon nog kunde känna igen sig i.
En av poesins
uppgifter är att hitta nya samband, och göra nya kopplingar, och
det är Løveid bra på: vad ligger begravt vid regnbågens slut? En
hund, säger poeten. Dikterna handlar också om alternativ, att det
måste finnas andra sätt att leva – bättre sätt! Det hon då
söker är mindre bitterhet, att längta efter det mer äkta, som kan
finnas i det oordnade. I det gemensamma. I det som handlar om att
göra förställningen äkta.
I den sista –
senaste – samlingen, Flytterester, använder sig Løveid av
ett citat från Tomas Tranströmer, och det är ju för en gångs
skull en inte helt långsökt eller opassande koppling, även om hon
inte skriver lika prydligt eller tillrättalagt. Men desto mer
imponerande är en lågmäld dikt om en vinternatt, en uppvisning i
enkelhet och en övning i less is more-poetiken, och
associationer som läggs in i varandra ömt och varsamt. Men kan jag
verkligen förklara hur och varför jag gillar den paradoxala
rikedomen i det oansenliga? Alltså, utan att förminska, förenkla –
och fördärva?
Och vad skulle jag
själv välja ur Cecilia Løveids bok, rader värda att citeras?
Kanske två rader ur en dikt från den näst sista samlingen:
”Hennes begjær er
pakket inn med skitne stropper
Det som er åpnet
inne i et menneske lukkes ikke så lett”.
De där smutsiga
remmarna ja, som gör all skillnad.
Till boken har
Eldrid Lunden skrivit ett nynorskt efterord, som verkligen är ett
efterord på så sätt att det ska läsas efteråt. Det är en
genomgång av olika motiv, ett tolkningsarbete, och sådant vill inte
den här läsaren ha innan sin egen läsning. Efteråt fungerar det
ypperligt: Lunden är en skarp kritiker, och i stället för att
hitta referenser till Tranströmer och Öijer nämner hon Søren
Ulrik Thomsen. Ja, i en skandinavisk gemenskap, en resurs som vi inte
är ivriga att utnyttja.
Bland bokens sista
nio tidigare outgivna dikter finns den nyskrivna ”Straff” om terroristen Anders
Behring Breivik, en dikt som väckte uppståndelse i Norge när den
publicerades i våras. Det är en stark dikt, att läsa parallellt
med den dikt av Pia Tafdrup som skrevs strax efter det inträffade,
”Sju klänningar för synligheten”.
Fint, och för mig okänt. Du gör mig intresserad.
SvaraRaderaOm du har intresse så finns en intervju med Pia Tafdrup på min blogg björnstrand backwater.
Ja, den kände jag till: jag läste den redan i den gamla tidningen när hon fick Nordiska rådets pris, men tack för tipset!
SvaraRadera