När du ska läsa
Judith Butler, då vet du att du behöver ta ett djupt andetag först.
Utöver att hon trivs med att försvåra de mest komplexa tankarna är
hon en ganska besvärlig stilist. Att läsa en sida av henne tar
ungefär tre gånger så lång tid som att läsa en sida av vilken
annan akademiker som helst – förutsatt att du vill förstå vad
hon menar, för annars kan du nog läsa i normalt tempo. Det är en
väldigt tät stil, kompakt och fylld av dunkelhet. Belöningen är
att när du skingrar snårigheterna har hon mycket av intresse att
säga.
Antigone's Claim.
Kinship Between Life and Death heter en av hennes mest kända och
inflytelserika verk. Ursprungligen rör det sig om tre föreläsningar
i serien The Wellek Library Lectures vid Californias universitet. Hon
höll dem 1998, och boken utkom 2000. Kanske det borde underlätta,
att texterna hölls i ett muntligt sammanhang, göra dem mer
tillgängliga och begripliga – men nej, hon ångar på med sin
jobbiga stil, förädlad i instängda seminarierum.
Ändå är det värt
mödan, nästan jämt. Jag minns att jag var sur på mina kamrater på
Litteraturvetenskapen när vi läste de antika dramerna, när de
föredrog Sofokles Kung Oidipus framför Euripides Medea:
ska jag vara ärlig tyckte jag de var idioter. Nåväl, Antigone
är ju i vilket fall Sofokles mest intressanta pjäs, och med tanke
på hur stort intresse den har genererat både historiskt och i
nutid, är det lite förvånande att den inte spelas oftare.
En konflikt mellan
politiken och familjen. Så lyder tolkningen utifrån formulär 1 a),
där Antigone väljer familjen före samhället. Men det går inte
att se hennes agerande som entydigt gott: det är också själviskt,
ett sätt för henne att säkerställa äran, och ha monopol på
detta attribut.
Butler visar med sin
essä att Antigone också opponerar mot en lag som vägrar erkänna
blodsbandet. Hon visar att släktskap – det kinship som
finns i hennes titel och som löper som en av de rödaste trådarna i
resonemanget – är beroende av staten, på samma sätt som staten
är beroende av släktskapet. Och lagen är vad staten sysslar med.
En viktig tanke som
Butler demonstrerar är hur Antigone förmodligen är sexuellt
attraherad av Polyneikes, den av bröderna som hon vill ge en rituell
begravning och som har angripit staden Thebe, delvis på brodern
Eteokles förskyllan. Så att måla ut Polyneikes som (den ende)
skurken är felaktigt. Även Anne Carson öppnar för den här
tolkningen i sin djärva tolkning Antigonick.
Antigone blir av
Butler queerifierad, där hennes beteende överskrider könsgränserna.
Genom att agera blir hon en man, men också genom att tala, att yttra
sig. Är det incestens fel? Att hon alltså av naturen regleras till
något annorlunda, onaturligt?
Hon begår två fel,
menar Butler. Dels begraver hon Polyneikes, och dels erkänner hon
vad hon har gjort. Det finns ett kryphål som hon inte utnyttjar. Hon
tiger inte, trots att hon ges en chans att undkomma. Hon är ju
förälskad i döden, skyndar sig att gifta sig med Hades. Nja,
skynda långsamt med den slutsatsen, invänder Butler. Kanske det är
Polyneikes som är den döde brudgum hon har så bråttom till – så
brått om att hon inte ens väntar på att kvävas till döds
instängd i grottan, utan hänger sig i stället. Då blir hennes
agerande mindre makabert, mer förståeligt ur ett mänskligt
perspektiv.
Talet försätter
henne i opposition. Hennes utanförskap kastar henne in i agerandets
domäner. Å andra sidan, som ett motargument mot incesten: om hon
verkligen var förälskad i sin bror, då skulle hon väl snarare ha
förtigit, gömt sig bakom de skamliga känslorna och inte ha varit
så offentlig med sina förehavanden?
Antigones flaw
är väl att hon inte skäms, att hon talar, och inte enbart agerar.
Med Butlers ord: ”She not only did it, but she had the nerve to say
she did it. Thus Antigone cannot exemplify the ethical consciousness
who suffers guilt; she is beyond guilt – she embraces her crime as
she embraces her death, her tomb, her bridal chamber.” Det viktiga
här är förstås Butlers slutsats, med Antigone i ett tillstånd
bortom all skuld. Incesten gör henne galen, kanske. Och allt
härstammar från fadern/brodern Oidipus, förbannelsen från hans
ohyggliga äktenskap med sin mor. Det är ett öde som inte heller
kan brytas.
Ska lagen alltid
följas? Ett samhälle utvecklas när det finns någon som avviker,
som vägrar befatta sig med dumma lagar. Ett av Butlers ärenden med
sin bok är ju att opponera mot heteronormativa strukturer. Möjligen
blir hennes Antigone en aning för queer. Vi ska inte glömma att det
finns många Antigone – kanske inte lika många som i den felaktiga
klyschan, ”lika många som det finns läsare”, men definitivt
fler än de traditionellt manliga uttolkarna.
Butlers huvudsakliga
motståndare är Hegel och Lacan, som hon ägnar mycken tid åt att
vederlägga. Av dessa är ju Lacan hopplös: han rör sig alltid i
höghöjdsabstraktioner, och hur svår han än är i egna ord, blir
han alltid dubbelt så svår när uttolkarna tar vid. Alla
kommentarer till hans texter blir (ännu) jobbigare att läsa … Så
även här, med alla referenser till the symbolic, och en
rörelse in i den kontingens som vidlåder allt han skrivit.
Och hans symboler föder alltid nya symboler.
Det är en knivig
fråga, om Antigone vinner i långa loppet, genom att ha blivit
ikoniserad som förebild för det nödvändiga motståndet. Men hon
dör ju! Blir hon inte snarare avväpnad av sin död?
Butler betonar
likheterna mellan Antigone och Kreon. Båda bevakar sina extrema
ståndpunkter, som kompromisslösa fanatiker. Hon har passerat
dödsgränsen. Lacan kopplar henne till masochismen, till sadismen.
Och Butler menar att Antigone förälskar sig i Polyneikes just i
hans egenskap av att vara död – först som död får han ett värde
för henne.
Att hon därför
ägnar sig åt begravningsritualen för Polyneikes kan ses som en
kompensation för att fadern/brodern Oidipus vägrades en begravning.
Däri ligger hennes öde, att ta hand om en broder, som hon ger
namnet Polyneikes, men egentligen går under namnet Oidipus. Allt i
Sofokles pjäs Antigone beror på skuggan som kastas av
Oidipus. Och det incesttabu som pjäsen ursprungligen handlade om
blir i Butles modifierade och moderniserande tolkning något som
pekar ut våra tiders tabun, som homosexualiteten.
För det Antigone
väljer är att förkasta det heterosexuella äktenskapet med Haimon:
hon säger nej till att bli maka och mor, måhända för att hon
finner den traditionella kvinnorollen för kvävande. I en recension
av den här boken från DN 9/10 2001 (”Oidipus arvingar”) skriver
Ebba Witt-Brattström att Antigone har potential att peka ut mot även
andra framtida dilemman, till exempel den reproduktionsteknologi som
tillåter incestuösa kloningar och provrörsbefruktningar: ”Till
vilken psykisk gravkammare leder det oss?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.