Wuthering Heights

Solomon Glave och Shannon Beer som de unga Heathcliff och Cathy.

Andrea Arnold är en modig regissör, när hon ger sig på Emily Brontës mystiska roman Wuthering Heights, för hon borde ha lärt av Kate Bushs refräng: ”They told me I was going to lose the fight.”

För en kamp är det: en kamp mot de bittra, hårda och kalla elementen, från inledningsscenens svepande över den mörka förtorkade heden och genom hela filmen, där de karga naturbilderna accentuerar händelseförloppet, och bildar ständiga påminnelser om den ogästvänliga marken. Sällan har naturen varit så bråkig som här – man tänker på Jane Campions anti-vykort av Nya Zeeland i Pianot.

Och att filma romaner är dömt att misslyckas: speciellt populära romaner. Tidigare versioner av den här romanen har varit skrattretande tama och välkammade, tillrättalagda romantiska dramer i prydlig kostymering utan ett uns av den farliga passion som finns i originalet, för att inte tala om den karga dialogen. Arnold gör sitt bästa för att låta sin film landa i Yorkshire, och förstärker realismen, så mycket att det riskerar att bli övertydligt och nästan löjligt närgånget, genom att smutsa ned både människor och kläder och byggnader (och gör Wuthering Heights lika ”slarvigt och otrivsamt” som det beskrivs i romanen). De återkommande uthomhusscenerierna förankrar filmen i en western-genre, med några utblickar från inomhuset som kunde ha lånats från John Fords The Searchers.

Medan systern Charlottes Jane Eyre i senare filmversioner blivit gotiskt överlastad fanns en risk att det även här skulle bli väl mycket av spökerier och olycksbådande utbyte av blickar, men Arnold håller igen på sensationella inslag. I själva verket låter hon drygt halva filmen gå innan hon låter barnen Heatchcliff och Cathy växa upp, vilket verkar vara ett både bra och nödvändigt beslut, då det inte åstadkoms lika stark kemi mellan vuxenskådespelarna i samma roller. Det är lite svårt att förstå hur hon som spelar Cathy trovärdigt skulle kunna yttra nyckelrepliken att ”Heaven did not seem to be my home”, och när den vuxne Heathcliff traskar i leran gör han det med ovana fotsteg, som om det är något han gör för första gången i sitt liv.

I stället för gotiken är det våldet som dominerar, det våld som exponeras så starkt i romanen. Här talar karaktärerna äntligen tillräckligt obegripligt, med svordomarna intakta. Hindley både ser ut som och gormar som en nutida mobbare eller huligan. Och om Shakespares svartsjuka är grön är Brontës helt klart svart – lika svart som Heathcliff, som jag tror för första gången spelas av svarta skådespelare, både som grabb och som vuxen.

Att Arnold avstår från musiken är ytterligare något som förstärker realismen. Speciellt när barnen Heathcliff och Cathy vandrar på den kärva heden, endast ackompanjerade av den isande vinden, blir närheten mellan dem kännbar, och även som åskådare blir du delaktig, när han sniffar hennes hår, när detta besynnerligt vildvuxna hår flyger fritt som svarta levande streck i luften. Kameran går ofta så nära att fokus försvinner, som när Cathy kysser Heatcliffs sargade rygg och dreglar med saliv över såren och bilden blir helt iskall – det finns gott om sådana laddade scener, exempelvis när Heathcliff biter Isabella Lintons läppar blodiga eller när den vuxna Cathy suger sitt eget blod från ett sår i armen som en destruktiv lamia: scener som nog klarar sig bäst utan den där förstärkande musiken. (Dock kommer lagom till eftertexterna, när du längtar efter Nine Inch Nails, en helt menlös specialskriven låt av Mumford & Sons.)

Filmen är skildrad nästan helt ur Heathcliffs perspektiv, så konsekvent att man går miste om romanens mest kända replik – Cathys bekännelse till Nelly, att hon är Heathcliff – helt enkelt därför att han inte hör den, för då har han försvunnit utom hörhåll. Däremot yttrar Cathy sin roliga replik för att få Nelly att sluta borsta bort hennes lockar, som hon vill hålla otuktade. Överhuvudtaget finns belägg i texten för det mesta som explicit visas, som när Hindley ligger med sin fru, då det är något som antyds i de dagboksanteckningar den unga Cathy skriver och Mr Lockwood läser.

Kaya Scodelario spelar den vuxna Cathy.

Det är lite synd att vi går miste om Catherines totala identifikation och sammansmältning med Heathcliff, då den säger oss så mycket om det olyckliga i hennes situation, att hon vägrar acceptera sitt köns begränsningar, utan försöker överskrida dem genom att bli man. Där är Emily Brontë helt queer, när hon låter Catherine bli den som uttalar kvinnans dödsdom, att det var en roll som inte kunde rymma framtidens kvinnor. De som kritiserar filmen för att vara för modern i sitt språkbruk har inte förstått att Emily Brontë använde subtila eufemismer för ”cunt” och ”whore” och ”fuck”, eftersom riktiga four letter words inte skulle passera förläggaren – men tvivla inte på att de användes som skällsord i de äkta Yorkshirehusen på 1800-talet.

Det är en kärv film som verkligen försöker bevara romanens ursprungliga atmosfär, vill vara lika ruffig och bångstyrig. Det lyckas man bra med – vad som saknas blir dock hela historien med Cathys och Heathcliffs respektive barn. Både den yttre och inre kylan finns återskapad på ett trovärdigt sätt. Det är orättvist att jämföra med den nyligen hyllade versionen av Jane Eyre, som jag var lite tveksam till: det var en större produktion, som satsade på mer kända skådespelarnamn (och sådana filmer får oftast överord: Lex Nathalie Portman/Meryl Streep). Vad Wuthering Heights har i stället är en hel timme suverän film med barnskådespelarna, och sedan en hygglig fortsättning. Jag är nästan överväldigande nöjd med utfallet.