Övningsuppgifter, Kristoffer Leandoer

Det är en bristvara i svenska kulturdebatter med någon som tänker bortom de personliga erfarenheterna; alltför många tjuvkopplar den anekdotiska evidensmaskinen och kör den på autopilot. Först när du ställs inför alternativet förstår du vad du har saknat: ett skarpare alternativ. Någon som ger dig en utmaning, som inte bara bekräftar sådant du redan visste, utan visar dig mot saker du knappt anade att du haft en aning om.

Har detta något med Kristoffer Leandoer att göra? Ja, det skulle jag nog säga. Vi lärde känna honom först som poet, med några besynnerliga diktsamlingar, numera preskriberade. Sedan som författare till relativt konventionella skräcknoveller, innan vi tjusades av Ajvide Lindqvist. Sedan som tidskriftsredaktör, för den kortlivade BLM-babyn i början av 00-talet (ett offer för plötslig tidskriftsdöd: hade varit intressant att se hur den skulle ha utvecklats som tonåring och så vidare, när den var rebellisk och trotsig redan som spädbarn). Och allra senast som kännare av fransk litteratur i vid mening – alltifrån den exklusiva poesin till de skitiga deckarna, redovisade i den fina essäsamlingen Huset som Proust byggde.

Nu då, ger han ut Övningsuppgifter, på Pequod Press, och det är en lätt kufisk bok, som inte riktigt liknar något annat. Det är imperativet som härskar när han ger läsaren direkta instruktioner, vars syfte enligt baksidestexten är att du ska inse ”meningen med livet”. Det där biter inte på mig! protesterar jag surt.

Det handlar om att lära sig bortse. Det viktigaste är att du vet vad du ska ignorera. Därför skriver Leandoer gärna i negationer. Du ska till exempel inte gå på känslan – sträva hellre efter att göra dig likgiltig.

Men det är väl ändå att slå in den öppnaste dörren, invänder du då. Är inte vårt samhälle redan för likgiltigt? Jag läser ändå den här boken som en övning i att göra tvärtom, att preparera sig för Intet. Själva utgångspunkten är tomheten, där du ska göra dig tom, och utnyttja tomheten.

Här finns filosofiska undersökningar och bryderier kring litteraturen, inskjutna mellan passager om fysiska förnimmelser, ordlekar, religiösa grubblerier, människokunskap. Vi vet till exempel inte när en viss bok ska drabba oss: ofta nog sker det långt efter den avslutade – den så kallade avslutade – läsningen. Då kommer upplevelsen tillbaka, med större effekt, just därför att du är så oförberedd på den: sådana böcker som du har avfärdat, men sedan inte kan värja dig mot, som du börjar tycka om mot din vilja.

Läsning är en frustrerande syssla, där du bara kan greppa en text delvis. I glimtar av förståelse blir boken ”din”. Ibland: så lyder nyckelordet, och detta ”ibland” är stundtals belönande och rentav berikande. Men också bärare av en stumhet, av något som är trasigt, en känsla av att något är fel. Då är det lätt att skylla på texten (den försvarar sig dessutom inte).

Övningsuppgifter blir också en meditativ bok. Du tvingas lämna ditt eget jag. Var då? Ja, hur ska du veta det? Leandoer menar att du kan bli kvitt en sådan grundläggande sak som smärta enbart genom övning (jag skriver detta med tandvärk, och ångrar lite att jag fuskar med en ipren). I en annan spännande uppgift tänker jag på Cortázars korta novell ”Axolotl”, om mannen som bokstavligen byter plats med en akvariefisk: så kan det kännas att läsa Leandoer, när du börjar fundera på vem det är som skriver egentligen, och vem som tittar på: att du börjar likna dig själv mer och mer vid den som har fört pennan, att den där författaren – bakom glas – är du. Då och då försöker Leandoer komma undan, genom att hålla upp en spegel: men du har läst Virginia Woolfs Mellanspel, och faller inte för så enkla trick.

Du gillar det här lekfulla, där det oväntade ges så frikostigt utrymme. Idéerna är dråpliga – du kan rentav känna avundsjuka ibland, men också en slags stolthet, över att få uppleva vad som händer när det banala vistas nära det intelligenta, även när överraskningseffekten genomskådas, när han raljerar skarpsinnigt. Leandoer är bra på att vrida perspektiven, för att vi ska uppfatta exempelvis hur liten skillnaden är när vi talar om det mänskliga, och om liv. Eller som när han talar om texten som en dörr, och då förstår jag förståelsen som ett rum, men Leandoer menar att i det rummet söker vi bara efter nya dörrar – kanske en nödutgång.

Finns vi? Har vi funnits? Kommer vi att finnas? Det där låter som grundkursen i filosofi – ni vet, det där exemplet med stolsbenet: hur kan du framhärda att verkligheten är en chimär när du får ont i foten av att snubbla mot stolen? Jaha, men tänk då på den hand som Mr Lockwood känner genom den öppna fönsterrutan på Wuthering Heights, i det han uppfattar som en dröm: hur kan det vara en dröm när han känner handens kyla? Och – på tal om smärta – hur kan Josef K. i Kafkas Processen få huvudvärk när det är så uppenbart att det han upplever endast utspelar sig i hans fantasi? För gemene man är litteraturen ett spökhus, där döda själar får det att knaka till i trapporna – men ibland gnistrar det också till av sköna syner.

Nu är det här ingen färdig bok: snarare något av ett incitament. Om Almqvists utsaga stämmer, att han endast skrev halva boken, och att resten var läsarens (arbetsinsats), då har Leandoer endast skrivit en fjärdedel av sin bok. Det är en bok att läsa, att jobba med, att gå i polemik mot, och så vidare.

Leandoer är poeten som blev filosof, utan att släppa poesins egensinne. Därför dessa oväntade tvära kast i hans formuleringar, som man till en början kan störa sig på, haka upp sig på, uppfatta som lite sökta. Men med tålamodet till hjälp uppfattar jag i stället hur det är en stil som inte anstränger sig för att behaga, som inte sneglar mot din förståelse. Leandoer skriver inte medvetet aforistiskt, men nog finns här formuleringar som biter sig fast, som när han talar om minnet som vårt sjätte sinne: ”Man ser inte med ögonen utan med minnet.” Detta gäller förstås i högre grad läsning. Även om jag skulle anstränga mig att glömma boken Övningsuppgifter (så lyder en av övningarna, ungefär), tror jag att minnet skulle vägra följa den instruktionen.

Får han då mig att inse ”meningen med livet”? Det är då till att ha anspråk. Men det ska väl litteratur ha! Och då förstår jag att det är ett svar som räcker.