Stalinhusen, Ricarda Junge

Först: den har fått en lite märklig titel, den svenska utgåvan av Ricarda Jungers roman från 2010, som på tyska heter Die komische Frau. Nu när Thorén & Lindskog ger ut den i sin på alla vis föredömliga serie tysk litteratur heter den Stalinhusen.

Kanske det beror på anspelningen på spökberättelse: spöken vistas gärna i hus, åtminstone i litteraturen. Men den som passerat Karl Marx-Allee med sina ödsliga kulissliknande byggnader, ursprungligen byggda för att husera DDR-boende, kan inte undgå att erfara en andlöshet inför de livsöden som på något sätt stagnerade och blev fastfrusna i tiden just där. Men det var bara för en kort period gatan hette Stalinallee, så jag vet inte om det är brukligt att folk fortfarande kallar dem för ”Stalinhusen” (jag får fråga Boel).

Det här är en ganska fin berättelse, och något att upptäcka för den läsare som klarar av att passera dess gränsvakt – ett motto av plattitydmakaren Charles Bukowski. Till de här så kallade Stalinhusen, närmare bestämt den ganska intilliggande gatan Löwestrasse (du måste först passera Weidenweg), flyttar Lena med sonen Adrian. Mannen Leander – notera namnlikheten hos de tre i kärnfamiljen – flyr sin kos, av lite oklar anledning. Lena har skrivit en roman, hankar sig fram med småjobb, bland annat som frilansskribent.

Det blir barnets uppgift att kanalisera spänningarna i äktenskapet: ”Något namnlöst slog rot i honom och trängde sedan ut ur honom i nynnande stavelser.” Ah, detta ”namnlösa” som spökförfattarna är så beroende av! Effekterna hotar att bli av det billigare slaget: sonen ser något (eller, om det ska skrivas: sonen ”ser” något), den komiska tanten (eller ”konstiga”, som hon får heta). Det är en vanlig tanke att barn skulle vara mer receptiva, mer mottagliga för det paranormala intrycken.

Junges bok vacklar mellan att vilja berätta en ryslig skräckhistoria och – tja, något annat. Säga något vettigt om DDR-tiden, kanske. Det är ingen helt oproblematisk syssla, och hon lyckas väl inte helt manövrera sin historia mellan dessa poler.

Thorén & Lindskog ska ha all heder åt att de inärdigt ger ut ny tysk litteratur. Nina Katarina Karlsson har översatt. Stalinhusen är en mystisk roman, som inte riktigt vet vad den vill – som spökberättelse utnyttjar den inte riktigt sina förutsättningar, då Berlin ju är en stad där spöken från olika epoker trivs förträffligt.