Den sista dimman, María Luisa Bombal

Från Chile kom författaren María Luisa Bombal, vars öde inte blivit så ombesjunget. Hon var kompis med storheter som Neruda, Lorca och Borges, och har hyllats av Allende och García Marquez. Hon levde mellan 1910-1980, och finns på svenska representerad i novellsamlingen Den sista dimman, utgiven av Tranan. Den är översatt av Annika Ernstson, och har ett förord av René Vásquez Diaz, som också berättar att titelnovellen var på väg att filmas av John Huston, med Bogart/Bacall i huvudrollerna, men det blev inget av det.

Det här är en bok som finns i Natur & Kulturs serie Alla Tiders Klassiker, som till subventionerat pris säljer böcker till skolorna (enligt en presentation ska den här boken läsas från år 6, vilket för mig ter sig en gnutta optimistiskt).

I Bombals titelnovell presenteras ett eländigt äktenskap, där mannen känner sin hustru bara alltför väl – de är kusiner och har växt upp tillsammans, och hon ska ersätta hans döda första hustru. En omöjlig uppgift, och snart nog börjar hon drömma sig bort till mer romantiska världar. Drömma – ja, och kanske också något mer, en natt när hon – kanske – lämnar hemmet och träffar en främmande man, och ligger med honom. Att hon verkligen gör det är hon själv övertygad om, och resten av sitt liv vårdar hon detta minne.

Hon vill byta ut den likgiltighet och det förakt som frodas mellan henne och den äkta mannen, mot en passionerad eld – en lidelse som svarar upp mot hennes inre. Det går väl – sisådär, får man säga. Hon kvävs av mannens dumhet och gemenhet. Att hon då söker sig därifrån är inte förvånande, men det är med säker hand Bombal åskådliggör hennes utomäktenskapliga äventyr, genom att göra det till en drömsyn, förläna den med en overklighetskänsla som laddar hela scenen inte bara för henne utan också för oss som läser, att vi delar hennes förvirring.

Det är också skickligt att som Bombal klara av att skildra sex och även onani så här oförblommerat redan 1935 – visserligen några år efter att James Joyce gjort detsamma i Ulysses, men hon gör det betydligt mer subtilt än när Joyce introducerar läsaren i dessa sysslor.

Liksom Nora i Ibsens dockhemspjäs längtar den kvinnliga huvudpersonen efter ”det vidunderliga”, ögonblicket då mannen ska kliva ut ur sin snäva roll som inskränkt tråkmåns. Liksom Nora väntar hon förgäves, mestadels. Det som imponerar mest i novellen är hur Bombal lyckas skildra förälskelsens salighet med lekfulla bilder: ”Jag uppfylls av en lycka så intensiv att jag måste föra båda händerna till hjärtat, så att det inte flyger från mig, lätt som en fågel.”

Här måste också Ernstsons översättning prisas, då den klarar av att återge den här känslan på ett så smidigt sätt. För det är en prosa som gnistrar vackert in i minsta detalj, som när huvudpersonen med förbluffade åtbörder skildrar vattendropparna på sin nakna kropp, utan att bli objektifierad.

Förälskelsen bor nära galenskapen, och huvudpersonen i den långa novellen lever nära denna fara. Det finns också en ironi, i hur författaren plågar läsaren, låter henne sväva i ovisshet genom läsningen, genom att utnyttja tvärtomperspektivet.

Det är också Ibsens livslögn som dominerar i Bombals bild av äktenskapet, som den förmedlas – inte enbart i titelnovellen, även om jag måste medge att jag inte blir riktigt lika förtjust i de övriga fyra kortare novelerna. Hon visar en omvärld som bara är förkastlig: pryd och konventionell. Hennes protagonister försöker revoltera mot korrektheten.

Nog är det en olycka att Hustons film aldrig blev av. Bombal lär ha färdigställt ett manus. Men vad hindrar att filma den nu: längre noveller brukar fungera ypperligt på film – tänk bara på vad Stanley Kubrick åstadkom med sin underskattade filmatisering av Arthur Schnitzlers korta verk Drömberättelse, sin sista film Eyes Wide Shut. Jag är ganska övertygad om att Den sista dimman – eller Houses of Mist som manuset heter – skulle bli en bra film i händerna på rätt regissör.