Scardanelli, Friederike Mayröcker

Wo aber Gefahr ist, wächst / Das Rettende auch.

De här raderna ur Hölderlins dikt ”Patmos” hör till de rader jag vårdar mest av alla. Jag citerade dem senast i onsdags på det olycksaliga provet om Upplysning/Romantik som mina stackars elever fick genomlida (och jag med), i en översättning som jag tror tillhör Erik Blomberg: ”Där faran växer, / växer också räddningen.” Bertil Malmbergs översättning är finare: ”Men där fara råder, där växer / det räddande jämväl.”

På omslaget till Friederike Mayröckers diktsamling Scardanelli har Nina Bondeson broderat poeten fint, med en annan variant av raden: ”MEN DÄR FARA ÄR, VÄXER DET RÄDDANDE. ÄVEN.” Scardanelli är vad Hölderlin stöps om till efter sin period som sinnessjuk i tornet vid Neckars strand i Tübingen. Ellerströms har gett ut den här boken av österrikiska Maryröcker, med Ulla Ekblad-Forsgren som översättare.

Att läsa Mayröcker är ingen lek: hennes förra bok på svenska var den knasiga prosaboken Och jag ruskade en älskling, som jag var helt ambivalent inför: delvis begeistrad, delvis irriterad. I den här boken, på tyska 2009, skriver hon på hölderlinska (vilket väl ungefär som att en svensk poet skulle skriva på stagnelii språk, eller möjligen lindengrenska).

Att skriva på hölderlinska, det är att plantera sina ostadiga fötter mitt i en ström av stridiga ord, ett språk som dominerar och rör sig hastigt och hetsigt, lustigt och olustigt. Det är verkligen skrivet i full gehör för Hölderlin, som skrev på extasens syntax.

För oss som värdesätter översatt poesi, helt enkelt därför att vi förutsätter att det skrivs god poesi också utanför vårt språks gränser – hm … – är Scardanelli en fin bok, beroende av översättarens kompetens. Hur ska då denna kompetens bäst förklaras? Ja, kanske som en lojalitet med poetens säregenheter, när Mayröcker bråkar med orden och skiljetecknen, genom att använda versaler, kursiv, avstavningar, avstånd, liksom de bångstyrigaste orden, placera ord som inte trivs ihop. Det skapar en taggighet som verkligen kan upplevas som frustrerande. Men också att jag inte tvekar att kalla översättarens insats för oskattbart värdefull.

Ambitiöst – ja, i överkant. Det liknar hybris, och nog mister Mayröcker ibland kontrollen, låter ordkaskaderna bara tappas bort i flödet som uppstår när hon skriver – inte i direkt kamp mot Hölderlin, utan i flödet: i rytmen – i forsen.

I den forsen står kolleger som Thomas Kling och (Francois) Ponge, men också Gertrude Stein och Maria Callas, liksom en sjuk ”Edith S.”, som kan vara E. Södergran, men det vet vi inget om.

Översättningen har sanktionerats från flera håll: både tyskt och österrikiskt kapital har bidragit till finansieringen. Det ligger säkert i deras intresse – både det tyska språket och det österrikiska landet – att poesi översätts till just svenska. Men det ligger också i vårt intresse! Friederike Mayröcker är en knepig författare, som jag inte odelat gillar, men jag vet att jag kommer att fortsätta läsa henne, ibland av just den anledningen, eller åtminstone delvis just därför.