Jodie Foster & John C. Reilly, Christoph Waltz & Kate WinsletRoman Polanski har gjort en komedi: Carnage. Givetvis är genrebeteckningen "komedi" något annat för Polanski än för - säg, Peter Magnusson. Filmen har samma iskalla atmosfär som den tidigare Döden och flickan, som det känns som att jag var ensam om att gilla, samt Cul-de-Sac, en av regissörens bästa 60-talsfilmer. Fast något av stämningen verkar också ha lånats från Hyresgästen, en av Polanskis besynnerliga filmer om identitetskriser och - byten.
Att det ursprungligen är en teaterpjäs är inget Polanski försöker dölja: snarare understryker han det teatrala, låter kameran nagla fast de fyra kombattanterna i tablåer. Två par utreder sina söners mellanhavanden i skolan: det ena parets son har slagit, det andra parets har slagits. Till en lägenhet som ägs av Jodie Foster och John C. Reilly kommer slagskämpens föräldrar, spelade av Kate Winslet och Christoph Waltz.
Foster är helt briljant på att se besvärad ut.
Alla fyra agerar skickligt, men på gränsen till teaterskådespeleri, vilket sällan gör sig bra på film. Fosters mer nedtonade morsa gör starkare intryck än Winslets mer hysteriska, men allra bäst är nog Waltz som den upptagne advokaten, som behandlar sin mobil som en fetisch. Alla fyra rör sig snabbt mellan olika känslolägen, när det successivt blir allt tydligare vad som är dysfunktionellt i respektive förhållande.
Och det här visar Polanski i glimtar: ibland lite övertydligt, som när Winslet spyr över Fosters konstböcker - en inte särskilt subtil konstkritk, kanske: vad kan man ha emot Kokoschka? Men det roligaste är att de här vuxna anstränger sig för att vara vuxna uppgiften: att visa sina barn hur en konflikt ska lösas. De komiska inslagen finns också i de till synes obetydliga detaljerna, när troskyldiga repliker stänks ned med regissörens privata gift. Bakom det välartade hukar monster.
Att det ursprungligen är en teaterpjäs är inget Polanski försöker dölja: snarare understryker han det teatrala, låter kameran nagla fast de fyra kombattanterna i tablåer. Två par utreder sina söners mellanhavanden i skolan: det ena parets son har slagit, det andra parets har slagits. Till en lägenhet som ägs av Jodie Foster och John C. Reilly kommer slagskämpens föräldrar, spelade av Kate Winslet och Christoph Waltz.
Foster är helt briljant på att se besvärad ut.Alla fyra agerar skickligt, men på gränsen till teaterskådespeleri, vilket sällan gör sig bra på film. Fosters mer nedtonade morsa gör starkare intryck än Winslets mer hysteriska, men allra bäst är nog Waltz som den upptagne advokaten, som behandlar sin mobil som en fetisch. Alla fyra rör sig snabbt mellan olika känslolägen, när det successivt blir allt tydligare vad som är dysfunktionellt i respektive förhållande.
Och det här visar Polanski i glimtar: ibland lite övertydligt, som när Winslet spyr över Fosters konstböcker - en inte särskilt subtil konstkritk, kanske: vad kan man ha emot Kokoschka? Men det roligaste är att de här vuxna anstränger sig för att vara vuxna uppgiften: att visa sina barn hur en konflikt ska lösas. De komiska inslagen finns också i de till synes obetydliga detaljerna, när troskyldiga repliker stänks ned med regissörens privata gift. Bakom det välartade hukar monster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.