Atlantis barer. Fjorton dykningar efter en versrad, Durs Grübein

Jag tänker att essän i sina bästa stunder har samma funktion som den nu arkaiska kyrkstöten, alltså det långa föremål den nitiske vaktmästaren använde för att stöta till den slumrande församlingsmedlemmen. När du läser en intelligent och stark essä är det en närapå fysisk uppenbarelse – en stöt – som väcker dig från den intellektuella slummern.

När den tyske poeten Durs Grünbein nyligen fick Tranströmer-priset gläfste Lars Gustafsson till en smula, och antydde något om vänskapskorruption, att jurymedlemmen Aris Fioretos nepotiskt vilselett de andra våpen i juryn för att belöna sin polare Durs, och att det minsann finns tre mer prisvärda tyska poeter (däribland Hans-Magnus Enzensberger, kanske en av 1900-talets största tråkmånsar).

Nåja! Sedan jag läste Grübein-urvalet Biologisk vals 1999 har jag varit fast för den här roliga poeten. Ersatz har i sin serie Essay tidigare gett ut hans Cartesianska dykaren, och också Atlantis barer. Fjorton dykningar efter en versrad. Sannerligen inte en titel som tillhör tråkmånsarna!

Han tar en av sina dikter, ”Kosmopolit”, och gör sedan fjorton försök att tyda dess sista rad: ”Att resa är en försmak av Inferno”. Kan man skriva en hel bok om en enda rad? Jag brukar berätta för mina elever att det en gång skrevs en avhandling, omkring 300 sidor, om två rader i en svensk dikt (jag har för mig att dikten var Tegnérs), och Grünbeins bok är kortare än så, betydligt.

Jo då, det går visst. Och fint, med Ulrika Wallenströms som vanligt säkra översättning (även om det är olyckligt att Virginia Woolf en gång kallas ”författarinna”, något som avvisar henne till 1900-talet, som om hon tillhörde någon annan tid än vår). I en rörande scen råkar Grünbein se en flyttfirma ha lånat termen Metaforai: en högst lämpande metafor, då han där ser flyttbilen som den idealiska bilden för just metaforen, att flytta runt begrepp och innebörder.

Nonchalans och Stringens är lika höga gudar i Grünbeins stilistiska mytologi. Han tar oss med på en lärd resa, fjorton gånger, där vi får träffa några bekantingar som har använt eller lånat havet i sina verk – Melville, Homeros, Coleridge, Verne (ej Conrad) – men också Dante, mannen med Infernot, som några gånger använder havsmetaforen på oväntade sätt.

Fascinerande skildras också det bokstavliga dykningen, som blir lika fängslande som när Carina Rydberg lät det ta stor plats i romanen Djävulsformeln. Grünbein ser det som ett återbesök i livmodern, en drift efter ursprunget. I ett kapitel om drunknade författare – det är där vi hittar ”författarinnan” Woolf – skriver han inkännande om Shelley och Celan, och hade han varit mer svenskt orienterad skulle det ha funnits anledning att nämna också Gösta Oswald. Här menar han också att de drunknade kanske söker efter ett ännu ursprungligare ursprung än dykarna, att det handlar om att ta sig vidare från individnivån till artens uppkomst, det vatten som var (den blivande) människans första element.

En sonett innehåller fjorton rader, och det kan vara det som har dikterat Grünbeins val av just fjorton dykningar, eller kapitel. Eller lika gärna något annat. Det är roande, det är piggt skrivet, lite lagom spefullt ibland, på ett sätt som gör att du inte hinner ha tråkigt någon gång.

I sista kapitlet får vi också empiriskt bevis för att Atlantis – det mytiska riket på havsbottnen – finns på riktigt. Det är en vacker slutscen för den här vackra boken.

Jorden består till 70 % vatten, det nyfödda barnet något mer – en nivå som sedan sjunker, tills vi mindre liknar jordytan. Poesin skrivs på vatten, enligt John Keats, och det stämmer förstås på majoriteten av även ett lands mest snåla poesiutgivning, att dess skrift inom kort dunstar. Om Grünbeins dikter och poetiska essäer ska undvika att bli torra fläckar i biblioteksmagasinen – i bästa fall – är inte en fråga som vare sig du eller jag äger, men nog finns det anledning att göra något för att det inte ska se. Så då säger jag bara: läs!