En sommar när jag var liten övernattade jag hos mormor och morfar, och sent på kvällen, när jag tillbörligt nattats, smög jag ned och såg att de vuxna och halvvuxna tittade på en svartvit film på tv:n. Jag gömde mig bakom en tjock soffa, och med andan i halsen följde jag en film från 50-talet, som jag senare förstod hette Fantomen från Mars. Ett av mitt livs finaste minnen. (Långt senare förstod jag att det var Zeb Macahan - James Arness - som spelade Fantomen.)
Nu har jag sett ytterligare en nyversion - The Thing heter den rätt och slätt, och är en prequel, som visar vad som hänt innan djävligheterna tar vid. Nog för att det är djävligt nog också här, med ett isblock med en infrusen rymdvarelse som olämpligt nog tinas upp. I början är Lovecraft-stämningen rätt bra, men sedan blir det lite löjligt med ett livskraftigt monster som är svårt att besegra.
Problemet är att monstret visas för många gånger. Första gången: ok, då infinner sig skräckkänslan, men sedan, gång efter gång, tills det blir rent löjeväckande, och mer irriterande. Ungefär lika irriterande som att paleontologen här är typ 22 år gammal och fotomodellsnygg. Här blir hon en karbonkopia av Ripley i första Alien-filmen, och då vet man ju hur det ska gå; atmosfären i filmen är också skapad med 30 Days of Night som mall, åtminstone den första filmen i den serien - utan att bli riktigt lika läskig. Den antarktiska kylan är dock fint återgiven.
Nä, som skräckfilm duger det inte riktigt. Det blir mer irriterande än skrämmande, och om jag vore 6-7, som jag kanske var när jag såg originalversionen från 50-talet, skulle jag nog ha gått tillbaka till sängvärmen. Filmmakarna här har skolkat från monsterfilmens första lektion: visa inte monstret för ofta!
Nu har jag sett ytterligare en nyversion - The Thing heter den rätt och slätt, och är en prequel, som visar vad som hänt innan djävligheterna tar vid. Nog för att det är djävligt nog också här, med ett isblock med en infrusen rymdvarelse som olämpligt nog tinas upp. I början är Lovecraft-stämningen rätt bra, men sedan blir det lite löjligt med ett livskraftigt monster som är svårt att besegra.
Problemet är att monstret visas för många gånger. Första gången: ok, då infinner sig skräckkänslan, men sedan, gång efter gång, tills det blir rent löjeväckande, och mer irriterande. Ungefär lika irriterande som att paleontologen här är typ 22 år gammal och fotomodellsnygg. Här blir hon en karbonkopia av Ripley i första Alien-filmen, och då vet man ju hur det ska gå; atmosfären i filmen är också skapad med 30 Days of Night som mall, åtminstone den första filmen i den serien - utan att bli riktigt lika läskig. Den antarktiska kylan är dock fint återgiven.
Nä, som skräckfilm duger det inte riktigt. Det blir mer irriterande än skrämmande, och om jag vore 6-7, som jag kanske var när jag såg originalversionen från 50-talet, skulle jag nog ha gått tillbaka till sängvärmen. Filmmakarna här har skolkat från monsterfilmens första lektion: visa inte monstret för ofta!
Finns nog inget ställe där uttrycket "less is more" passar bättre än i just skräckfilm. Kanske med vissa sorters knark också, men det vet jag inget om.
SvaraRaderaHm, kanske det. Jämför den här filmen med första Alien, där monstret först bara anas, och sedan visar sig. Men då är det också ett riktigt djävla monster! Alien-monstret slår ju allt i filmväg ... Dessutom är det begränsad med dödande i den filmen, jämfört med den här, där folk dör till höger och vänster. Sånt är väldigt jobbigt.
SvaraRadera