att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 sep. 2011

Jane Eyre

När regissören Cary Fukanaga gör film av Jane Eyre förlitar han sig starkt på de tolkningar av romanen som har presenterats på senare år, och förstärker inslag som tidigare filmatiseringar har tonat ned, såsom det gotiska, som i mycket framträder i naturen, som spelar en av huvudrollerna. Mycket tack vare Moira Buffinis manus, som verkar ha lyssnat in sig på den kritik som framförts mot senare filmatiseringar (för första gången är St John en nästan lika viktig karaktär som i romanen: men som vanligt har Lowood-partiet för litet utrymme). Det är inte heller någon prydlig film, utan här anas mörker i alla vrår, även om jag stör mig på de fastlimmade polisongerna och skäggen (ska det inte gå att odla fram mer trovärdig artificiell ansiktsbehåring?). Att historien berättas i en tillbakablick är ett vanligare knep i romaner än i filmer numera, och tillför kanske inte så mycket. Det är ingen djärv nytolkning, utan allt finns där, nästan nitiskt infogat. Mia Wasikowska som spelar Jane är bra på att stå vid olika fönster. Michael Fassbender som Rochester är bra på att visa sin bekymmersrynka i pannan, men det blir i längden en tröttsam pose. När han i vad som är romanens tour de force, replikskiftena med Jane, yttrar sina spefulla kommentarer ser hon bara likgiltig ut, när hon borde returnera. Filmens stora stjärna blir fotot, som så vackert fångar in Yorkshirenaturens knotiga träd och Thornfields skuggiga korridorer. En stor besvikelse är den italienska fotomodellen som spelar Bertha Mason: mycket kan sägas om Franco Zeffirellis version från 1996, där Charlotte Gainsbourg spelade Jane, men där fanns en laddning när Maria Schneider trädde fram på sina bakben, med tragisk uppsyn. Överhuvudtaget saknas laddning i den här nya filmen: Wasikowska och Fassbender agerar stelbent och lojt i de scener som på pappret, i boken, fattar eld. Mia Wasikowska verkar ha haft Keanu Reeves som lärare, vilket är en tillgång när hon ska vara Plain Jane, men Brontës Jane är så mycket annat: ett skärande missljud, vredens käril (Brontë gör en poäng av att använda det fornengelska ordet 'ire' för vrede, och sätter det i samband med Janes efternamn), och en självständig överlevare med stark integritet. Detta gnäll till trots rekommenderar jag ändå filmen, när den nu äntligen får svensk premiär (jag var tvungen att åka till Norge för att se den).

1 kommentar:

  1. Cary Fukanaga är en så bra regissör, ​​jag har sett flera av hennes filmer och de är mycket bra och med ett djupt budskap eller moral

    SvaraRadera