Lives Like Loaded Guns. Emily Dickinson and Her Family Feuds, Lyndall Gordon

Yet Tenderness has not a Date – it comes – and overwhelms.

Att läsa biografier, det förknippade jag länge med äggtodydrickande under en grå pläd, något man ägnar sig åt i ålderdomen. Så upptäcker jag nu att jag mer och mer dras mot den här sektionen, vilket måste betyda någonting.

Att läsa biografier om författare brukar sällan ha så mycket att tillföra, men jag kan inte riktigt motstå boken Lives Like Loaded Guns. Emily Dickinson and Her Family Feuds, då den är skriven av Lyndall Gordon, som har skrivit fina böcker tidigare om Charlotte Brontë och Virginia Woolf.

Dock måste vi genom rätt mycket av familjerelationer, syskon som gifter sig och är olyckliga, och hela tiden finns ”det eventuella” närvarande, som en osäkerhetsfaktor. Dickinsons liv är otydligt: det saknar konturer, och lyssnar man för mycket på den starka rösten som talar i dikterna – en av poesins mest särpräglade och starkaste röster – då går man nog lätt vilse i förutfattade meningar. Det är en intim röst, och samtidigt är gestalten gäckande. Det är ingen tillfällighet att förlagen gärna lånar målningar av Hammershøi till omslag på Dickinson-böcker, gärna avbildande en kvinna i vit klänning som vänder ryggen till: här något liknande, en anonym teckning av en av dessa frånvända kvinnofigurer i en dörröppning, där man exakt som i Hammershøis målningar kan skymta ytterligare en dörr.

Liksom hos Kafka hotar myterna och halvsanningarna att ta över vår kunskap om Emily Dickinson. Den vitklädda kvinnan som har blivit en schablon för isolering. Tidigare auktoritativa uttydare har fått monopol på tolkningen, något Lyndall Gordon gör sitt bästa för att motverka. Poetens självmedvetenhet och starka självständighet har tröstlöst tröskats igenom förr, där dikterna har lästs som enbart privata dokument, vittnesmål som bevisar specifika situationer.

Gordon tar ett något annorlunda grepp på dessa dokument – så som de tre så kallade ”mästarbrev” som Dickinson skrev, som möjligen var avsedda att skickas till en äkta man, alltså en verklig människa. Gordon ser breven som utkast, som skrivs parallellt med en högproduktiv poetisk fas, där Dickinson under fyra år när hon är drygt trettio skriver drygt en tredjedel av sina dikter.

Emily Dickinsons farmor hette Lucretia Gunn innan hon gifte sig, och där kan en ledtråd till den här biografins titel skönjas, i diktinledningen ”My Life had stood – a Loaded Gun –” Under uppväxten var Emily obstinat, berättar Gordon: en typ av upplysningar som känns lätt överflödiga (alla riktiga författare verkar ha haft allvarligt svårt att vara lättsamma och lyckliga barn).

Som poet skrev hon på nätterna: när vargtimmen började (03:00) inleddes hennes kretativa arbetsdag, och så skrev hon till mitt på dagen, i en generös niotimmarsdag. Den annorlunda dygnsrytmen försvårade familjerelationerna, och hon såg omkring sig kvinnor som kvästes av sina män, som avskräckande exempel. Tjugosju år gammal vann hon som bekant en brödtävling, med sin indianska limpa.

Efter omkring 100 sidors utredande av släktförhållanden tar Gordons analysarbete vid, och då blir hennes bok riktigt angelägen. Hon har tidigare skrivit en bok om Henry James, och citerar denne obestridlige mästare: ”art makes life”. Det är alltså inte uteslutande biografiska tolkningar som är hennes huvudsakliga uppgift. Inte heller är det några försynta tolkningar, utan hon river tag i dikterna, inte för att hitta belägg, utan för att de i så hög grad ger uttryck för det Kjell Espmark kallar ”att översätta själen”.

Och Dickinsons själ är av det kufiska slaget. Där rör sig diktrader över en mark, där de avmätta stegen kliver över en vulkan. Inte blir vi klokare i vilken läsart vi ska välja om vi med säkerhet får veta om det var just Samuel Bowles som var Dickinsons mästare – och inte heller om det var en välgärning att han var en kvinnlighetens förkämpe och skickade fem av hennes dikter till en kvinnlig tidskriftsredaktör som gjorde sitt bästa för att tillrättalägga det ostyriga språket i dem.

Som förklaring till Dickinsons isolering har tidigare hävdats att den orsakades av obesvarad kärlek, vilket onekligen låter lite nedvärderande. Gordon lanserar teorin att hon kan ha lidit av epilepsi, och argumenterar ganska övertygande i den frågan: det stannar dock vid en teori, då man hittills inte har DNA-analyserat några hårstrån (vilket har diskuterats). Det är en djärv tanke – men alltså inte helt oproblematisk, även om argumenten är trovärdiga: orsaken kan vara något helt annat, kanske Menières sjukdom, som andra har spekulerat i.

Mer fruktbart är Gordons litterära analys när de är mindre spekulativa. Där säger hon intressanta saker om det starka diktjaget, men också att det i dikterna finns en tydlig adressat, ett explicit ”du”, som får dig som läsare att känna dig delaktig i dikternas scenario. Kanske det är en av de starkaste förklaringarna till hur det är att läsa dikterna: du blir engagerad, helt enkelt för att du identifierar dig med adressaten.

Kanske tidigare forskning har ägnat sig för mycket att betona det abnorma hos Dickinsons tänkande – det som är revolutionärt behöver inte vara sjukt. Hennes dikter är inga rebusar att lösa, men ibland beter sig Gordon som vore hon skickad i detta uppdrag. Det här är en poet som säger sanningen snett/lutande.

Det paradoxala i att denna självsäkra författare sökte sig till nya mästare – efter den anonyme blev det som bekant redaktören Thomas Wentworth Higginson, som fått utstå mycket spott och spe för att han beskrev Dickinsons rytm som ”spasmodisk” – men det är ju en bedömning som är rättvisande! Hon skriver spasmodiskt, och det är mycket begärt att en kritiker rotad i 1800-talet ska vara lika vidsynt som vi unnar oss nu, efter att modernismen lärt oss läsa poesi med mindre fördomsfull optik. Det är också intressant att hon ansåg sig i behov av rådgivning, enbart för att strunta blankt i råden: ”dont you know that 'No' is the wildest word we consign to Language”, som hon insiktsfullt skrev i ett av sina brev.

Gordon nyttjar skvaller och brev, sållar inte bland sina källor, och hennes resultat blir därefter: spretigt, men också mångfacetterat. Tyvärr dör huvudpersonen när halva boken återstår, vilket sällan är till gagn för läsaren – då förstår man vad hon menar med ”familjefejder”, för vad som följer är då en gedigen utredning av bråken mellan alla som anser sig ha ensamrätten till de efterlämnade dikterna och breven, något som försvåras av att brodern Austins älskarinna Mabel Todd inte var riktigt lika bekant med Emily som hon själv trodde. Exempelvis spred hon myten om poeten som en skygg enstöring – något som var sant i förhållande till just Mabel Todd, medan människan Emily D. var sällskaplig med andra. Vi får inte glömma det självmedvetna, poserande draget hos poeten, vars biografi alltför ofta har underskattats, i förminskande syfte. För Mabels del slutar det med en förnedrande rättegång.

Fast, det fortsätter förstås, egentligen fram till den (med vissa reservationer) definitiva utgåvan av dikterna i tre volymer 1955, redigerade av Thomas H. Johnson. Då är vi fasligt nära nutiden, vilket inte bekymrar Gordon, som nitiskt vill redovisa hela den postuma historien.

Efter att ha fått arsenik och stryknin i (o)försvarliga doser dör alltså Emily Dickinson, endast 55 år gammal. Att publicera dikterna handlar nu om att lägga till rätta, om att ge påhittade titlar till de nästan uteslutande titellösa dikterna. Innehållet dämpas: rimmen blir mindre burdusa, interpunktionen mindre uppseendeväckande – alltså allt som Dickinson själv avstod från när hon skydde publicering, medveten om att hon inte skrev för sin samtid.

Tyvärr sviktar mitt intresse en del när jag tar del av eftermälet, av det tradiga arbetet med att förbereda olika utgåvor, och jag orkar inte heller hålla reda på vem som gör vad eller varför. I stället för att lägga ned så här mycket tid på den här biografin ångrar jag att jag inte la ned all den tiden på att läsa Dickinsons dikter, som jag ibland tycker mig ha försummat, även om mitt ex av The Complete Poems hör till de mer slitna böckerna i hyllan.

Från svenskt håll har vi inte heller varit så värst varsamma när vi har översatt Dickinson. Trots att den första utgåvan – en tjusig liten bok – innehåller bidrag av så skickliga översättare som Erik Blomberg och Johannes Edfelt är den tam, på grund av just de överflödiga titlarna, och rim som faller mjukt och lätt – medan originalets dikter var hur vilda som helst, med en poet som obehindrat rimmade ”less” med ”place”, ”sure” med ”fear”, och så vidare. Först med Ann-Marie Vindes volym, Min flod flyter mot dig, har Dickinson fått en värdig röst på svenska.

På ett sätt förlöstes alltså Emily Dickinson av modernismen, även om det (som vanligt) skulle dröja längre i Sverige. Nu först ges dikterna en rättvisande plats i kanon, alldeles oberoende av hur människan har fått ge vika och ersatts av fantombilden. En förälskad människa som stundtals vägrade svalka sin passion, då det inte var svalka hon eftertraktade. I viss mån restaurerar Lyndall Gordon just människan Emily, även om hon gärna hade fått utveckla några av de tankar hon tar upp i efterordet, som att hennes starka självkänsla präglades av miljön i New England, en individualism som överskrider alla klassifikationer, och är något annat än charmig och harmlös excentricitet, utan något som Gordon vill kalla ”dangerous”.

I slutet av boken summerar Lyndall Gordon: ”Yet nothing Dickinson feels quite fits our labels because her spark of spiritual connection carries her off even as she stirs our unseen selves.”