Du vet att Sleigh Bells är på allvar när de på sin andra skiva "Reign of Terror" döper sina låtar till "Born to Lose" och, framför allt, "Leader of the Pack": här är nostalgifaktorn hög, men bland andra som våldgästar 60-talets flickpopgrupper - Cults, The Raveonettes, Cat's Eyes - tycker jag att det finns något fräscht med hur Sleigh Bells låter den minimalistiskt programmerade trummaskinen bilda en stenhård fond åt Derek E. Millers billigt distad
e gitarrväggar, där Alexis Krauss röst doppar sig i lika mycket sockervadd som bensin. Redan på förra skivan "Treats" fanns några sådana ljuva kollisioner mellan asfaltskrik och väna vädjanden, samt den ljuva "Rill Rill". Nu satsar de nästan enbart på att dekonstruera 60-talet, med ännu mer hårdrockiga gitarrer, och melodier som otåligt klättrar runt i kristallklara ljudkulisser. Det är ibland övernaturligt vackert med dessa elva rätt korta låtar, och trots att det nästan hela tiden låter likadant infinner sig aldrig någon rastlöshet eller leda - tvärtom siktar melodin mot euforin, och de når ända fram i låtar som "Demons", "Crush" och nämnda "Leader of the Pack", som alltså inte är någon Shangri-Las-cover. Kontrasten mellan fingerknäpp och Accept-vassa gitarrer i "D.O.A." är också förtjusande. Det är enkel och okomplicerad musik, som infriar alla högt ställda förväntningar från första skivan, där varje ton sitter som en smäck, och varje sekund är präglad av kemin mellan de tre medlemmarna Miller, Krauss och den odöpta trummaskinen, som kanske har Dr Avalanche som far. Här är videon till "Comeback Kid".
e gitarrväggar, där Alexis Krauss röst doppar sig i lika mycket sockervadd som bensin. Redan på förra skivan "Treats" fanns några sådana ljuva kollisioner mellan asfaltskrik och väna vädjanden, samt den ljuva "Rill Rill". Nu satsar de nästan enbart på att dekonstruera 60-talet, med ännu mer hårdrockiga gitarrer, och melodier som otåligt klättrar runt i kristallklara ljudkulisser. Det är ibland övernaturligt vackert med dessa elva rätt korta låtar, och trots att det nästan hela tiden låter likadant infinner sig aldrig någon rastlöshet eller leda - tvärtom siktar melodin mot euforin, och de når ända fram i låtar som "Demons", "Crush" och nämnda "Leader of the Pack", som alltså inte är någon Shangri-Las-cover. Kontrasten mellan fingerknäpp och Accept-vassa gitarrer i "D.O.A." är också förtjusande. Det är enkel och okomplicerad musik, som infriar alla högt ställda förväntningar från första skivan, där varje ton sitter som en smäck, och varje sekund är präglad av kemin mellan de tre medlemmarna Miller, Krauss och den odöpta trummaskinen, som kanske har Dr Avalanche som far. Här är videon till "Comeback Kid".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.