Varför gillar jag det här så mycket? Kristian Lundbergs dikter har jag alltid läst, och aldrig blivit besviken på. Han har skrivit samma dikt hela tiden, och aldrig tråkat ut mig. Det är inte behagligt eller behagfullt skrivet: det är en dikt som manar fram oro, osäkerhet.
Min kropp lyser vit: så lyder hans senaste diktbok på ellerströms, med undertiteln Diktsvit. Det är en sjutton dikter lång bok, där han alltså gör som han brukar. Han slår sig ned vid sitt köksbord – det är mars, det är eftermiddag eller kväll eller natt, en tisdag, och där, när han skriver, finns Gud.
Finns Gud? Åh, så himla otidsenligt, va? Det fattiga jaget möter Gud – den versala Gud som svenska poeter har tassat runt, undvikit. Här får vi två bibliska citat som lägger sig tungt framför dig när du öppnar boken, tungt som i typ ”våt filt”. Lundberg skriver in döden i dikten: bokstavligt.
Och börjar med ”Jag”, och skriver fram till ”dig”, och det är så jag läser honom, som rörelsen från sig själv till – mig. Mötet – utan ranelidska övertoner. Men ett större och ärligare allvar, ett tyngre uppsåt, som jag övertygas om, och stärks i övertygelsen om att även om Kristian Lundberg som poet är någorlunda marginaliserad, finns det saker här som är skrivna med sådant tålamod att de kan vänta i århundraden (nåja) på att upptäckas. Medan de som bullrar allra mest bland nutida litteratörer riskerar att få en omildare behandling från framtiden.
Det här är en rapport från nutiden, om vad det innebär att leva – nu. Allt är koncentrerat till en punkt, detta nu. Lundberg skriver biografiskt – eller, det är så jag uppfattar det (och det är vad som räknas). Det handlar om människans korta respit i den här nervösa världen. Ja, för vad är det vi vet med säkerhet om världen? Bara att marken gungar under oss. Med fina musikaliska upprepningar skapar Lundberg en ton i sina dikter, en återkommande melodisträvan – ljusa ackord som sätter sig, som klingar och dröjer, fastnar.
En ”hon” finns åkallad i dikterna, en mytisk kvinna – osynlig, anonym, som går vid jagets sida: en bärare av potentialen till en alternativare värld, mindre vulgär och mindre djävlig. I dessa stunder blir de här dikterna otvunget skrivna, men aldrig förenklade. I detaljerna – i det som betonas och förstärks – hittar jag nycklarna till hur de ska läsas, som i den lite lekfulla anti-Alva Myrdal-kopplingen i den kaxiga utsagan ”[d]et enda mänskliga är att ge upp”.
För den som vet att livet levs i uppförsbacke finns mycket att hämta i Lundbergs poesi, som är något av det vackraste vi har, om än det som sagt inte är utfört av smeksamma händer som väljer fogliga metaforer. Som en ytterligare existens, rikare: där intet blir den produktiva nollpunkten, när Lundberg försöker ”fylla upp dikten till gränserna / med ett brusande 'ingenting', bara ett 'ingenting' som / gör att jag kan tala om allt det som jag aldrig klarar av att skriva om”.
Varför är det så bra? Lundberg skriver till sig själv, tar inga hänsyn. Här saknas alla spekulativa inslag: det är poesi som inte pockar, sneglar ängsligt eller positionerar sig. Den är tålmodigt skriven, och jag får för mig Walt Whitmans magnifika avslutning av ”Song of Myself”:
You will hardly know who I am or what I mean,
But I shall be good health to you nevertheless,
And filter and fibre your blood.
Failing to fetch me at first keep encouraged,
Missing me one place search another,
I stop somewhere waiting for you.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.