Felicia försvann, Felicia Feldt

Hur viktigt är det med sanning, i förhållande till sannolikhet? Inom litteraturen premieras nog helst det senast nämnda, medan verkligheten föredrar det första alternativet. Är det då ett problem med litteratur som sysslar med verkligheten – hur ser konflikten ut?

Felicia Feldt tillägnar sin bok Felicia försvann sin pappa, men den handlar om hennes mamma. Ja, allt i boken handlar om mamman, som berövar barnet ett liv, och här blir föremål för ett karaktärsmord av tragiska dimensioner. Den berömda mamman, vars namn aldrig nämns, men vars halva igenkännbara ansikte skymtar på omslaget, och vars offentliga historia är lätt att identifiera.

Så större blir då chocken när denna offentliga historia har dolt en terrorist, som både metodiskt och nyckfullt successivt har trasat sönder åtminstone en av sina döttrar, Felicia. För mamman är en auktoritet i ämnet barnuppfostran – hennes bok har rådfrågats av mången förälder, inklusive den pappa som skriver dessa rader.

Om vi går efter sannolikhetskriteriet är den här experten en vårdslös förälder, som tillämpat en gränslös uppfostran, där övergrepp inom alkoholens och sexualitetens områden varit frekventa inslag. Straff har delats ut godtyckligt, omdömeslöst. Det är orättvisan och utpressningen som dikterar villkoren i Felicias dysfunktionella barndom.

Utifrån simpel gruppdynamik blir mamman envåldshärskaren, i kraft av sin pondus i ämnet, det höga anseende som kröns med den auktoritära Barnboken 1983, då dottern Felicia är sexton och tvingas maskera sitt hat till ett lismande leende när journalisterna fotograferar den lyckliga familjeidyllen. Här blir Felicia försvann storartad litteratur, en välskriven biografi om en ond dominerande makt som aktivt verkar för att döda sitt barn. En makt som lyckas trasa sönder henne. Underförstått skyller dottern sitt djävliga liv på mamman.

Feldt skildrar sitt liv som skyltdocka och antyder ett förakt inför nutida kändisar som använder sina barn på liknande sätt – på bloggar och på facebook: ”Det tar lång tid att laga skyltdockor.” Joan Crawford visade upp sina adoptivbarn för pressen för att samla goodwill-poäng, men torterade dem med hårborstar (om vi ska tro Christina Crawfords uppgörelse Mommie Dearest).

Först irriterar jag mig en aning på hur nutid och dåtid blandas hejvilt och lösryckt, hur terapisessioner avlöses av barndomsminnen och nyliga försoningstrevanden. Men givetvis är det exakt så här det oberäkneliga minnet arbetar. Felicias barndom var dessutom kringflackande, så oron och instabiliteten blir något som dumpas över hennes framtid.

Ska Feldts historia ifrågasättas? Så här har hon upplevt sin uppväxt, så här ser hennes sanning ut, och hon presenterar den så övertygande att det blir (mer än) sannolikt – vilket i sig är en av retorikens enklaste knep, att väcka förtroende. Hennes historia är vidrig, men till skillnad från några av klassikerna i BOATS-litteraturen väljer hon bort att spela på medlidandets gnälliga strängar. Därmed blir framställningen mer balanserad och saklig, och – ja, övertygande. Det är oresonligt och kompromisslöst skrivet, utan anspråk på att nå någon lösning på problemet. Det är exorcism, och det är utfört på ett sätt som man uppfattar som så framgångsrikt att monstret blir detroniserat.