Besatta. Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem, Elif Batuman

(En brasklapp: jag gillar uppriktigt Henrik Lange som illustratör, när han med ett par rutor sammanfattar litterära verk i böcker som 80 romaner för dig som har bråttom och så vidare. Men den här gången har han bara plagierat den amerikanska utgåvan av omslaget till Elif Batumans bok Besatta. Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem.)

Elif Batuman är frilansskribent åt The New Yorker, Harper´s och n+1, och de flesta av kapitlen i hennes märkliga roman Besatta (Natur & Kultur) är publicerade där. Eva Johansson har översatt den svenska utgåvan. Batuman bor i Istanbul, skriver på engelska, och är amerikansk akademiker – med en inte helt obetydlig besatthet i allt ryskt, inklusive rysk litteratur, vilket alltså är ämnet för den här debutromanen.

Att den har blivit en stor anglosaxisk succé förvånar inte. Det är skruvat skrivet, med en egensinnig humor som hela tiden går på högvarv. Det är en bok som man blir nyfiken på, vill läsa – varje generation har sådana böcker, tänk bara på hur det var med John Kennedy O´Tooles Dumskallarnas sammansvärjning, Luke Rhineharts Tärningsspelaren, Yann Martels Berättelsens om Pi, DBC Pierres Vernon God Little, samt Robert Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel. En kort tid har dessa böcker lanserats under devisen att de kommer att ändra ditt liv, innan någon kommer på att de ska heta ”kultböcker”, och så kan vi betrakta hur de långsamt försvinner ur åsyn – så eftersom Batumans bok var kultbok i USA för två år sedan och i England förra året, befarar jag att den inte kommer att bli långlivad som litterärt fenomen.

Batuman skriver entusiastisk om sitt ämne, som hon tjusas av redan som barn, och vill lära sig allt om. Det inkluderar flera olika resor, som skildras här – roligast när hon åker på en Tolstoj-konferens och resväskan försvinner i flygplanshanteringen, och måste använda samma skjorta och flip-flops under seminarierna, vilket får de andra att se henne som hard core Tolstojian, att hon helt anammar förebildens stil. Roligt är det också när hon studerar gamla dokument så hårt att hon inte upptäcker att biblioteket stänger: inlåst trevar hon omkring tills hon i ett skrymsle hittar en gammal gumma som äter lasagne i en plastbytta, och inte har en aning om hur man ska ta sig ut ur biblioteket.

Det är uppenbart att Batuman har undvikit kurser i creative writing, eftersom hennes motto snarare har varit det motsatta, att hålla sina darlings vid liv. Hennes kunskap går mer på djupet än på bredden: mindre av översikt, desto mer av detaljer. Att det är ett specialintresse hon vårdar tänker jag inte betvivla. Kunskaperna inkluderar språket, och vi får några intressanta diskussioner kring översättning, men också en redogörelse för uzbekistanskans hundra ord för att gråta (något jag skrev om förra året).

Hon utnyttjar ironin, kanske ibland lite väl övertydligt. Ironi fungerar ju bäst när den är så diskret att man häpnar – när den är lite farlig, och man börjar skruva på sig, osäker på var man ska hamna. Här är det trygg mark hela tiden – en normalbegåvad läsare vet alltid på vems sida hon står.

Som roman är det spretigt och rörigt, för att inte säga myllrande. Det finns en ostrukturerad intrig, som jag först stör mig på, men på något sätt ändå accepterar. Det kan också störa att hon har en förmåga att hela tiden stöta på människor där den ena är mer mysexcentrisk än den andre, men sådant kanske man ska tåla i en roman.

En bra roman ska överleva sin generation. Jag är inte helt säker på att O´Toole, Rhinehart, Martel, Pierre och Pirsig har gjort det. Om Batuman gör det är jag inte heller helt säker på, men det finns i dagsläget ingen anledning att aktivt undvika den. Den enda risken är väl att den riskerar att bli en bok som de coola människorna ska läsa – hipstermänniskorna, att Besatta blir en accessoar att lägga i väskan intill i-Poden med Rebecka & Fiona-låtarna.