Pedagogisk retorik. Den muntliga relationen i undervisningen, Tina Kindeberg

Det var en bedrövlig onsdag när vi lärare på skolan fick lyssna på retorikkonsulten Elaine, som levererade sina ytliga och klämkäcka visdomsord, fullastad med så mycket välvilja att man bara ville osäkra osämjans revolvrar (imaginära vapen). Ännu mer bedrövlig blev den när en rektor i ett anfall av ovanlig generositet beordrade oss lärare att beställa valfri bok ur föreläsarens produktion.

I stället beställde jag Tina Kindebergs bok Pedagogisk retorik (Natur & Kultur). Den såg mer vederhäftig ut. Den är det också. Den har om inte allt så åtminstone mycket av det konsultens retorikbok saknar: nämligen en fördjupad diskussion av hur retoriken praktiskt kan användas, utifrån verkliga situationer. Kindberg ser inte retoriken som en färdig mall – ett facit att applicera. Hon är medveten om att det som sker i olika talsituationer – monolog och dialog – är komplext och värt att analysera.

Att den dessutom explicit behandlar hur retoriken används i skolan borde göra den mer användbar för mig som lärare. Det borde vara viktigare än kändisfaktorn när beslut fattas i skolan – men det var inte jag som bjöd in retorikkonsulten.

Kindeberg visar tidigt en ödmjuk inställning till sitt ämne. Retoriken och pedagogiken har haft svårt att samsas i svensk utbildningstradition – tagit olika vägar. På ett sätt kan det ha varit nödvändigt, för den egna utvecklingen. Men nu finns förutsättningarna för ett möte mellan dessa discipliner.

Nidbilden av läraren som diktator och eleverna som passiva mottagare får sin mediala spridning. Men kommunikation är ett ömtåligt ämne, som klarar sig utan klåfingrig populism, lättköpta poänger, skvallrets evidens.

Vad Kindeberg åstadkommer med sin föredömligt koncisa bok är att visa hur det gamla förmedlingsbegreppet behöver röra sig mot dialogen. I den här boken förekommer många belysande exempel på hur språket alltid handlar om påverkan, och att vi påverkar genom språket. Varför det då – fortfarande – finns så lite retorik i lärarutbildningen, det kan man fundera sig matt på.

I stället för att vara så där populärvetenskapligt privat som vi fått många exempel på annorstädes – här saknas en närvaro av författarens farfar, mamma, partner, framtida barn, och så vidare – diskuterar Kindeberg den italienske filosofen Giambattista Vico (en favorit hos den för tillfället så aktuelle James Joyce), och dennes uppdelning i aspekterna klokhet, vishet och vältalighet – i tur och ordning prudentia, sapientia och eloquentia, utifrån principen att det måste finnas något att tillämpa. Alltså att läraren behöver sina ämneskunskaper först, för att sedan koncentrera sig på metod. Och där behöver alltså pedagogik, och kanske i högre utsträckning didaktik, möta retoriken.

Jag gillar Kindebergs tolkning av vältalighet, som är vidare och bredare och djupare, mer generös, än tidigare tolkningar jag har stött på. Det handlar inte bara om vackra ord. Hon visar också förståelse för att läraren ska göra ämnet djupare och större för eleverna. I ett gemensamt arbete. Att läraren vet mer behöver inte vara en provocerande tanke, och inte heller förhindra att kunskapen utvecklas när man behandlar ett stoff som inte är fixerat, där kunskapen tillåts expandera, och bli föremål för utredningar som berikar inlärningen.

Kindebergs ord för detta är ”tankegemenskap”. Vårt tänkande må vara styrt av det omgivande samhället, av kulturens konsensus. Ja, men det är farligt att för ihärdigt följa doktriner. Att läraren blir ett föredöme ska inte jämställas med att eleverna ska imitera – de ska inspireras, menar Kindeberg. Detta kan ske utifrån att talet får tre olika karaktärer: dels förmedlande, dels kommenterande, dels sonderande. Läraren känner igen alla tre, men blir medveten om hur viktig framför allt den sonderande karaktären är: där skapas förutsättningen för de förbehållslösa fruktbara frågorna, de där intrikata spännande frågorna som leder fram till ännu mer intrikata och ännu mer spännande frågor, där svaret är otydligt och diffust och aldrig riktigt pålitligt.

Som lärarens viktigaste egenskap, och jag tror Kindeberg instämmer, håller jag flexibiliteten. Förmågan att anpassa sig efter situationen: att vara mottaglig för förändring, att fatta prestigelösa beslut. Kunskapen är inte statisk: inte heller vet vi, med Aristoteles exempel, när lärandet slutar – därför kan vi inte med säkerhet fastställa när vi kan något, bara att vi kan – ibland med häpnad, med ett ”visste jag det?”

Sedan jag började som lärare 1998 har jag aldrig haft en kollega i mitt klassrum. Inte heller har jag sett röken av någon rektor på någon av mina lektioner. Vi verkar i det tomma: varken egen reflektion eller möten mellan andra lärare uppmuntras, även om vi på egna initiativ haft några kortvariga perioder av ”pedagogiska möten”, utbytande av klassrumserfarenheter. Skolledningen har sällan varit benägna att ge oss tid till detta, eller något erkännande.

Jag läser med stor behållning den här boken, tycker synd om mina kolleger som tvingades köpa retorikkonsultens böcker i stället, då de går miste om så många handfasta råd och intressanta synpunkter.

Så inför kommande avtalsrörelser för lärare, när det talas om högre lön och högre status för yrket. Låt oss då få vara professionella i vår yrkesutövning. Låt oss slippa skolpolitikernas och förvaltningsrepresentanters inblandning. Låt oss få ett högre tak – mer ambitioner, mer intellektuell nivå. Skit i kändisfaktorn nästa gång ni bokar föreläsare, kort sagt.