Dag ut och dag in med en dag i Dublin, Erik Andersson

Översättarna tillhör litteraturens gruvarbetare, som sliter i mörkret för att hämta upp gnistrande förslag på överförda texter, förslag som alltsomoftast ratas av gnälliga felfinnare, medan deras lyckade prov passerar obemärkt.

Som för en skicklig fotbollsdomare blir översättaren bara föremål för intresse vid ett tveksamt ingripande, hur sällsynt och obetydlig denna tveksamhet än må vara. Det är en otacksam möda, och vi som läser borde förmodligen vara mer generösa än vi brukar vara, om vi hejdar oss någon gång och reflekterar över deras insatser. Vi borde ha mer att erbjuda än futtiga smulor.

Det har förmodligen aldrig varit mer utsatt än nu att vara översättare. Dels har var och en av oss tillgång till googles sökmotorer, som lätt kan avgöra tvister och avslöja fadäser, och dels läser vi allt fler böcker på originalspråket, bland annat tack vare nätbokhandlarna. Därför tror jag att graden av noggrannhet har ökat hos översättarna: detaljer måste helt enkelt genom ett ytterst finmaskigt nät innan de kan sättas på pränt.

Därmed menar jag inte att forna översättare slarvade. Däremot ökar kunskapen om författarna och deras böcker med tiden, tack vare textkritiska utgåvor som förklarar det dunkelt skrivna. Så är fallet med James Joyces Ulysses, där författaren i en intervju hävdade att han lagt in tillräckligt med gåtor och pyssel för att hålla litteraturvetare sysselsatta i århundraden. Åtminstone i 90 år har den varit något av den mest omskrivna och tolkade bok vi känner till.

Erik Andersson har gjort en nyöversättning av det här monstret. På 40-talet presenterade Thomas Warburton en första version, och det är inte särskilt förvånande en hygglig översättning – liksom Anderssons. Båda har sina förtjänster och sina dubiösa inslag, och så blir det nog ofrånkomligt med översättningar, att det bara är undantagsvis det finns helt auktoritära översättningar, som helt lyckas överskugga och besegra en föregångare.

Som appendix till sin översättning har Andersson skrivit den lilla boken Dag ut och dag in med en dag i Dublin (han skrev en liknande kommentar till sitt arbete med Tolkiens Ringarnas herre), med lika turkost omslag som nyutgåvan av Ulysses – fast det turkosa borde rimligen ha varit snorgrönt, den färg Joyce i en minnesvärd formulering ger det irländska havet.

Andersson skriver insiktsfullt om sitt yrkes villkor: ”det svåra med att översätta är väldigt sällan att man inte förstår, utan att man inte kan uttrycka det på svenska”. Som engelsklärare kan jag känna igen mig i den frustrationen, att det är ett olösligt problem: det där uttrycket du frågar om saknar en svensk motsvarighet.

Översättare är litteraturens osynliga hjältar, som alltså förtjänar mer än uppskattande klappar på axeln. Vad vore min beläsenhet utan dessa sidekicks som berikat mig med alla dessa böcker från Japan, Brasilien, Ungern, Polen, Frankrike, Tyskland, Norge, Ryssland – ja, och även de engelskspråkiga länderna? För givetvis har jag blivit en bättre läsare av Joyce tack vare Warburtons och Anderssons respektive insatser, även om jag har läst Ulysses också på engelska.

Det kan också vara däri en översättnings viktigaste prestation ligger: att den hjälper oss fram till originalet, som alltid finns där som en yttre utmaning. Då fungerar en bra översättning ungefär som en livlina när du bergsklättrar. När du tar dig an Mount Joyce halkar du till ibland, men behöver inte skämma ut dig om du kan klamra dig fast vid översättningens hjälpande hand. Glöm bara inte att när du står där uppe på toppen att vara tacksam mot den vänliga hand som hjälpte till att säkert lyfta dig dit.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/2 2012.)