Innan tuppen gal, Cesare Pavese

I Modernistas ypperliga svarta serie ”En modern klassiker” har turen kommit till den italienske författaren Cesare Pavese, och det är tur för oss läsare. Tidigare har jag läst dikter av honom på svenska, och det är med en förunderligt stark röst han skriver sin svarta skrift. Han begick självmord 1950, strax innan han skulle fylla 42 år.

Boken som vi har framför oss heter Innan tuppen gal, och består av två längre noveller, översatta av Ervin Rosenberg, som vad jag kan bedöma har hittat ett passande idiom till Paveses särpräglade stil. Möjligen är det en stil som påverkats av att italienaren själv sysslade med att översätta engelskspråkig litteratur.

Sålunda hittar jag spår av Hemingway i den första berättelsen – stilistiskt – och likaledes stilistiskt spår av minst en Brontë-syster i den andra. Titeln anspelar på Jesus: vad är ett förräderi? Under krigstid något annat än annars, och det är det andra världskriget som bildar fond till Paveses noveller.

Osentimentalt men med fokus på de stora känslorna, och hur dessa känslor verkar i en människa, hur de dominerar henne. Varje minsta känsla får bäring i att det är upplevt först, att det som skildras har filtrerats och kristalliserats av erfarenhet; det är förankrat i vad som har hänt på riktigt. I den första texten - ”Fängelset” – handlar det om en ung man som är förälskad i en tjänsteflicka som liknar en get. Han skyndar sig att roa sig med en annan kvinna, kan inte bestämma sig. Slutet nalkas, något slut, vilket slut som helst.

Världen är ett fängelse – bokstavligt och bildligt. Språket i Paveses berättelser är rått och råbarkat, våldsamt. Kriget har fått berättarperspektivet att mista illusionerna. Där blir inte bara stilen påverkad av Hemingway, utan också symboliken – vilket inte är det sämsta. Ensamheten beskrivs utifrån en kamp mellan defaitism och kampen för upprättelse: ”man står ut med sin ensamhet så länge någon lider av att inte kunna vara med en, men den verkliga ensamheten är en olidlig cell.”

Så i den andra texten – ”Huset på kullen” – är tonfallet lika hårt stiliserat. Här handlar det om en lärare på landsbygden, och vi befinner oss mitt i kriget, mitt bland fascistiska svartskjortor och nazistiska soldater som bara väntar på att överta makten i Italien, inrätta sin marionettrepublik i Saló. Realismen är skitig och elak och ful, och kan på sätt och vis erinra om just Emily Brontës burdusa mästerverk Wuthering Heights, i det oborstade tilltalet och de språkliga grymhetsexcesserna.

Det är en realism som nästan går för nära, samtidigt som den saknar kontakt med det reella, efterliknar en saga. Paveses protagonister klarar inte av att vara delaktiga i livet omkring sig: de saknar framtid, och saknar förmågan att se någon framtid för något eller någon. Colin Wilsons bok The Outsider kom ut sex år efter Paveses död, men jag tror att han valde andra exempel för den rotlösa och frikopplade moderna människan, exempel från fiktionen skapad av Dostojevskij, Hesse, Camus, Hemingway, med flera.

Med illa dolt ursinne tar sig Pavese an kriget, visar hur kriget sabbar alla drömmar och förlamar alla framtidsplaner. Det är med febril hand han har skrivit sina viktiga berättelser, utifrån den universella tanken om det som angår oss alla, det som ingår i våra liv, men inte borde göra det.

Det som jag verkligen gillar med de två texterna är närvaron, att vi tillåts följa skeenden från nära håll. Figurerna är sparsamt beskrivna, men du tycker ändå att du befinner dig i deras närhet. Pavese skriver om verklighetens folk, om äkta människor, och när de rör sig hetsigt och intensivt följer du deras åtbörder. Hans realism är verkligen påtaglig och kännbar, och även om han skriver om händelser som närmar sig det absurda är det med en fast hand som visar att också farsen kan ha underjordiska smärttoner.