Kvinnligt, alltför kvinnligt

När Doris Lessing fick Nobelpriset 2007 var det med en skum formulering: ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”. Nog för att Svenska Akademien är ett i sig skumt sällskap med en del skumma sedvänjor, men här förstod jag direkt att de skulle mötas av en storm av kritik.

Fast, så blev det förstås inte. I stället var det kutym att Lessing kallades ”den kvinnliga författaren”, när hon presenterades i media. Som om hennes företrädare Orhan Pamuk någonsin kallades för ”den manlige författaren”!

Det är ett flerhundraårigt förtryck som ligger dolt i den försåtliga frasen, när en konstnär specificeras som ”kvinnlig”. Där gömmer sig en värdering, att det kvinnliga inte accepteras ha lika högt värde, att den typen av konst är en aning mindre betydelsefull. På 1800-talet tvingade det fram manliga pseudonymer hos ett antal romanförfattare, när de insåg att de inte skulle tas på allvar om de hette Victoria Benedictsson, Mary Ann Evans, eller Charlotte Brontë. Det är också en sådan nedslående mekanism som ligger bakom att författaren till böckerna om Harry Potter dolde sitt förnamn bakom den neutrala initialen J.K.

Att var fjärde Nobelpristagare i litteratur under 2000-talet är kvinna är på sätt och vis glädjande, men bara om man betänker att endast lite drygt var tionde av 1900-talets pristagare var kvinna. Viktigare är nog då att vi slutar använda diminutiver när vi talar om dessa kvinnor: slutar kalla dem för ”kvinnliga” utövare av litteratur.

Då kanske vi också blir kvitt den här slentrianmässiga jämförelsen när vi läser om artister, där kvinnor som antingen debuterar i späd ålder eller gör musik som på något sätt bryter mot konventionerna hur popmusik ska låta regelmässigt liknas vid Kate Bush. Det finns andra artister som det vore mer rättvisande att jämföra med. Annars blir det som för unga Amanda Mair, som nyligen släppte sin debutskiva; hon tvingades googla Kate Bush när i princip alla recensenter jämförde hennes musik med Bush, en artist hon inte ens visste vem det var.

För kvinnor verkar inte i en värld separerad från männens. Det är en tanke som tillhör 1800-talet, eller borde göra det, att kvinnligt skapande bedöms utifrån andra, mindre skarpa kriterier. Självfallet borde en artist jämföras endast utifrån den musik hon skapar, och inte utifrån recensentens förutfattade preferenser.

Annars förvaltar vi bara uråldriga traditioner som vi borde ha gjort oss av med. Det är alltid nedsättande att placeras i ett fack, men det är ännu mer nedsättande att bli utsatt för en underförstådd nedvärdering, som det ändå innebär när ditt arbete inte tas på allvar, när det betraktas som något som ligger en aning vid sidan av den egentliga konsten, den viktiga konsten.

Det underförstådda ligger i att det finns en norm, som av hävd uppfattas som manlig, där kvinnor ibland tillåts trippa in och utföra några dekorativa piruetter, innan de med diskreta åthävor tar sig därifrån, och lämnar plats åt den seriösa konsten, som alltså utövas av män. Så har det varit sedan tidernas begynnelse, och så är det fortfarande, så länge vi tillåter oss att vägra uppfatta de riktiga konstnärerna som androgyna.

Uppfattningen om konstnärens androgynitet brukar tillskrivas Virginia Woolf, utifrån en mening i essän Ett eget rum. I själva verket utgår hon från en idé från 1800-talets inledning, när poeten Samuel Taylor Coleridge formulerade just den åsikten att konstnären måste vara androgyn: både man och kvinna.

Du kan pröva att betona en mans konstutövande som specifikt och uttalat manligt: August Strindberg, ”den manlige författaren”, eller Tomas Alfredson, ”den manlige filmregissören” av Tinker, Tailor, Solider, Spy. Nä, det varken låter bra eller känns bekvämt. Ändå får vi fortsätta att läsa om den Doris Lessing, den ”kvinnliga” författaren, eller Lisa Aschan, den ”kvinnliga” filmregissören av Apflickorna.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/2 2012.)