Gudomliga ytterligheter; I utkanten av trädgården; Fantasmagorier; Den svarta pamfletten. Pamflett # 9-12, Herkulesgatans poesiklubb

 

Den här våren har den svenska samtidspoesin vitaliserats av den anonymt tillkomna Herkulesgatans poesiklubbs pamfletter. Basen ligger i Göteborg, och de tunna häftena sprids på bibliotek och boklådor. Jag skrev om de fyra första numren i mars, de fyraföljande i maj, och nu har ytterligare fyra nummer nått mig.

 

Tryck och häftning indikerar en vurm för DIY-estetiken, och detsamma får sägas gälla innehållet. Det finns en klar anarkistisk ådra i hur de separata numren presenteras. Nummer 9-12 i serien följer de tidigare i spåren, och tillåter sig vara i dialog med en uttalad litteraturhistoria, samtidigt som uppsåtet verkar vara att spränga den inifrån. Mer än en gång under läsningen tänker jag på Rimbaud, denne ”diktens dynamitard”, som Folke Isaksson kallade honom i ett tv-program (på den tiden det gick att sända en ambitiös och sevärd dokumentär om en kulturpersonlighet).

 

Gemensamt med Rimbaud är också att imperativet är den verbform som oftast föredras. De fyra nummer som jag nu har läst är tillkomna från 13 maj till 7 juni. De olika häftena har starka titlar: ”Gudomliga ytterligheter”, ”I utkanten av trädgården”, ”Fantasmagorier”, ”Den svarta pamfletten”. I det här skrivandet ses uppgivenhet och kamp inte som två motpoler, utan som två nödvändiga ingredienser i en konstsyn. Så kan första numret dissekera den urgamla dikotomin mellan Apollon och Dionysos.

 

Poesin blir allt mer marginaliserad i samhället. Det kan vi gnälla om – eller organisera oss, så som Herkulesgatans poesiklubb valt att göra. Det är en insats värd en medalj från någon. Dikterna är romantiska utan att bli högtravande. Även om bildspråket är av klassiskt snitt går det att skönja hur resultatet ofta sätter de etablerade tolkningsvariablerna ur spel.

 

I det nionde numrets sista längre dikt åstadkoms suggestiva stämningslägen med enkla medel, på ett sätt som kan få en att tänka att inte mycket har hänt sedan Paul Andersson gav ut nästan identiska stencilhäften i början av 50-talet. Ode till en okänd konstellation, titeln till hans stencildebut, låter som något Herkulesgatans poesiklubb hade kunnat koka ihop. Så här låter det i maj 2024:

 

Vi betraktar och betraktas av

nattens undrande öga

dit poetens revisionsbyrå inte når.

Sången och dansen

färgar läpparna röda,

släpper iväg gnistor

som färdas in i gränderna.

 

I det tionde numret består det obligatoriska förordet av ett citat från en legendarisk intervju med Henrik Berggren från Broder Daniel, i en distinkt vägran av arbetslinjen. Det pigga bildspråket i det här numrets dikter övertygar: ”Där går hjärtslagen barfota”, till exempel. Eller: ”Solen dreglar sin varma uringröt över de levandes hjässor.”

 

Det elfte numret fick heta ”Fantasmagorier” eftersom det ”är ett så oemotståndligt vackert ord”. Enig. Om du endast ska införskaffa ett exemplar av de olika häftena kanske du ska satsa just på detta elfte nummer, som erbjuder en provkarta över olika poetiska stilar och uttryck. Dikterna verkar ha tillkommit utifrån ett lika stort allvar som ett starkt patos.

 

På mittuppslaget till detta elfte nummer finns också en oregerligt busig dikt som fyller hela boksidorna, med den underbara titeln ”Spännvidden karakteriseras inte av förlamningen utan av glödande blickar som intet annat vet”, och starka enskilda inslag i den långa dikten: ”tänk en tennismatch mellan viskningar och rop […] allt som hörs är betydelselöshetens dån – vilket vackert dån – vilka vackra brödsmulor – det brinner i brödets idé […] det är viktigt att våga vara värdelös”.

 

Och slutligen i det tolfte numret dominerar den svarta färgen. Om det blir ett slut eller bara ett sommaruppehåll klargörs inte helt: ”Nu inleds dvalan. Vi får se när vi hörs igen”, avslutas förordet en smula olycksbådande. Om det inte kommer fler dikthäften kommer i alla fall jag att sörja att inte få läsa lika starka enskilda rader som dessa i dikten ”Kommuniké ur revolutionens livmoder”: ”Hon dansar     med det banala spektaklets verktyg / i en värld     av dräpande     uppgivenhet”.

 

Totalt innehåller de här fyra häftena 36 sidor poesi, eftersom det till varje nummer finns en titelsida och en förteckning över de tidigare numren samt en baksida, och denna baksida är i sig värd att närgranska, med sina egensinniga proklamationer. Så poesin spiller över eller blöder in även där. Det saknas inte hänvisningar till tidigare skriven litteratur, så oavsett vem som har skrivit dikterna – det är en lärd person. Den som bryr sig ett skvatt om den samtida svenska poesin anbefalles att genast leta rätt på de här obskyra skrifterna.