Flora Poetica. Edith Södergran i växtriket, Martin Bergström, Agneta Rahikainen, Appell

 

I dag är det 101 år sedan Edith Södergran dog. Det saknas inte praktverk om henne: i fjol utkom flera böcker om hennes fotokonst – manifesterat i en antologi och en bok av Nina Ulmaja – och det gick också att hitta en komprimerad biografi av AgnetaRahikainen. Nog med det? Inte det minsta, för i kölvattnet på dessa böcker anlände också en stor konstbok som saxar 30 av de mest kanoniserade dikterna med Martin Bergströms växtkonst. Flora Poetica. Edith Södergran i växtriket förenar den skrivna poesin med konsten.

 

Även här står Rahikainen för introduktion och avslutande essä. Dikterna trycks i två till tre versioner: dels en neutral återgivning (tyvärr med tristast möjligaste typsnitt), följt av antingen handskriften från det rutiga anteckningshäfte hon föredrog, eller hur dikten trycktes i diktsamlingarnas första upplaga, eller bådadera. Det är ett sätt som låter oss komma nära ett skapelseögonblick, där små finjusteringar i främst interpunktion kan vara givande att följa.

 

Samtidigt bidrar det här presentationssättet till en fetischering av dikterna. Är de så bra, eller är de bra för att de är så bekanta? Åtminstone för mig personligen är det en relevant fråga: det finns ingen svenskspråkig poet jag har läst lika ofta som Södergran. Boken påminner om de evighetslånga boxarna som ofta släpps när artister har dött, med demoinspelningar och alternativa versioner. Här erbjuds inga nya dikter – eller ens outtakes – av Södergran, så frågan är om det är en nödvändig introduktion för den som vill läsa hennes dikter, om det inte är lämpligare att hitta någon utgåva med Samlade dikter (det finns rätt många av dem).

 

Konstnären Martin Bergström berättar om sin livslånga besatthet av blommor, och hans konst består i insamlandet av herbarieväxter, alltså pressade gamla blommor. På grund av fridlysning behöver växterna vara insamlade innan 3 mars 1947 (någon förklaring till datumet ges inte). På ett sätt fungerar konstverken som ekfraser i motsatt riktning: ekfrasen är ju som bekant det begrepp som används när en poet hämtar uttrycklig inspiration från ett konstverk. Här inspireras Bergström av Södergrans diktvärld, med visst fokus på blommor och växtlighet.

 

Det är ingen dum idé att i den här formen samla blomdikter av Södergran, även om formatet gör boken tung och svårläst. Motpoler, antiteser och kontraster dominerar dikterna. Snarare än att dra slutsatsen att det går att koppla till växtriket – Rahikainen kallar Södergrans poesi ”föränderlig och anpassningsbar” – har det att göra med att hon var ytterst konträr, och levde för motsättningar. Det betyder inte att naturen och skogen saknade betydelse i Södergrans liv: hon älskade skogen för att den står för det okontrollerade och det som inte underordnar sig.  

 

Och i sin bok med Nya Testamentet hade hon pressat åtta blommor, däribland en nejlika. Bergströms konst är murrig och nästan gotiskt mörk. Södergrans dikter? Ja, hon är ju både romantisk i sitt hymniska tonfall och samtidigt väldigt vardaglig och rakt på sak. Det är denna kontrastverkan som gör dikterna så dynamiska, att hon har ett så starkt och direkt tilltal. Ebba Witt-Brattström har visat att dikten ”Dagen svalnar” går att läsa samman med Anna Achmatovas dikt ”Upprördhet”, med den finlandssvenska poetens spröda och abstrakta innehåll jämte den ryska poetens konkretisering av en kärlekserfarenhet (”Tio års domningar och skrik, / Alla mina sömnlösa nätter”). Men det är att förminska Södergran, som också kunde vara konkret och hård. I dikten ”Rosen” förenar hon det högstämt svärmiska med hård realism:

 

Jag är skön, ty jag har vuxit i min älskades trädgård.

Jag stod i vårregn och fick dricka längtan,

jag stod i solen och fick dricka glöd –

nu står jag öppen och väntar.

 

Södergrans dikter känner vi igen, men det kan vara gott att bli påmind om att hon i dikten ”De främmande länderna” kan proklamera att hennes själ älskar dessa främmande länder, ”som hade den intet hemland”, då det kan erinra om Virginia Woolfs något senare utfästelse: ”Som kvinna saknar jag hemland. Som kvinna vill jag inte ha något hemland. Som kvinna är hela världen mitt hemland.” Södergrans tanke återkommer i den senare dikten ”Den stora trädgården”: "Då vi icke hava något hemland kunde vi bli ett folk.”

 

Södergrans arv är tungt. Nyligen råkade jag lyssna på den första skivan som Kajsa Grytt och Malena Jönsson spelade in, ”Historier från en väg”, och fastnade för låten ”Vänd dig bort”:

 

vad jag än säger och vad du än tror

blir jag aldrig mer din lilja

man är ingen annan än det som man gjort

hur gärna jag än skulle vilja