Den svenska undergroundscenen har i många sammanhang bidragit till att infiltrera och injicera kulturen med sunda doser galenskap, där utveckling och framåtrörelse kanske inte varit det uttalade målet, men det har ändå ofrånkomligt lett till just denna välsignade och välkomna höjning av taket. Tänk 50-talets Metamorfosgrupp (som gav fritt spelrum åt Paul Andersson), 70-talets Guru Papers (Bruno K. Öijer), och 10-talets Fame Factory (Elis Monteverde Burrau och Anna Axfors).
Göteborg har den senaste månaden fått ett tillskott till denna fanzinekultur, med den anonyma (för mig anonyma, jag står utanför Göteborgs interna litteraturscen) Herkulesgatans poesiklubb från Hisingen. Jag får hemskickat de fyra första pamfletterna, och kan inte låta bli att läsa dem i relief mot tidigare grupperingars alster. Det är en DIY-kultur där ingen möda spills på estetik. Varje nummer har sin programförklaring, ett slags manifest för en alternativ kultur: ”en simpel pamflett utskriven på traditionellt allmoge- och landstingspapper och häftad enligt den kommunala skolans praxis.”
Genom diktsviten från #1 till #4 sker en viss förskjutning från det stillsamma till det mer våldsamma: ”Jag ska mäta avståndet till frågetecknet / och gå ut när ingen längre är vaken / för att få sväva, naken och urgröpt, / hela vägen till guds undangömda mödrar.” Det dagsaktuella visar sig även i hur nummer 2 lanseras ”i samarbete med den svarta röken från Lisebergs äventyrsbad Oceana”. Överlag är det skrivet i ett påtagligt nu, och olika stilarter blandas ogenerat. Här finns både trams och tyngd: ”Se på tunneln – människan går under. / Se på bron – människan går över. / Se på människan – hon går igen.”
Numren har placerats på bibliotek och boklådor. Förorden refererar till Stagnelius och Novalis, och det är passande, då dikterna är skrivna i den romantiska traditionen. Det är bara tankens amatörer som anlägger strikta årtal för romantiken som ”en historisk epok” – om inte annat visar exemplen ovan, Andersson, Öijer, Monteverde Burrau och Axfors, att romantiken har ett fortsatt långvarigt liv.
Det romantiska visar sig i den säregna blandningen av ironi och allvar. Kanske den romantiska poesin attraherar människor med vissa bipolära drag, de som tidigare kallades manodepressiva (jag svär, när jag läste om de här diagnoserna undrade jag vad det var för fel på alla som inte upplevde de här vilda svängningarna i humör och temperament: är det inte de liknöjda som borde diagnosticeras i stället?).
Även Baudelaire är en romantisk förgrundsfigur, och jag hinner knappt koppla dikterna till hans magnifika leda förrän poeten själv figurerar. Dikter som apostroferar Baudelaire kan svårligen misslyckas, och jag ser också några 1900-talsromantiker som Anna Greta Wide och Rut Hillarp flimra förbi – något de gör med den äran. Detsamma kan väl sägas om ett uppochnedvänt foto på UKON, där den ikoniska mustaschen bildar bokstaven ”U”, och texten ”KON” står intill – ett grepp som kunde kallas ”(u)kongenialt”.
Det här är ett utopiskt projekt, att föra ut poesin till människor som annars riskerar att inte hitta den. Det finns en känd kliché som lyder: ”om jag upptäcker att jag har påverkat en enda människas liv, då vet jag att mitt liv inte varit förgäves”. Det var försmädligt att upptäcka att den som formulerade det i ett brev en gång på 1800-talet var Emily Dickinson. Jag skulle vilja korrigera utsagan lite: ”jag nöjer mig inte förrän jag har påverkat alla människors liv – målet är att alla ska ta till sig poesin”.
Då kan Herkulesgatans poesiklubb vara en av inkörsportarna, i sin strävan att förmedla ”poesins blyga urkraft; förmågan att omärkbart bryta sig in i och ut ur alla rum, oavsett vad klockan, kalendern och cirkusdirektörerna för ögonblicket påstår.” Må de orka fortsätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar