Violet baklängesböjd över gräset, Lana Del Rey, översättning Fredrik Strage, Lil’Lit förlag

 

Till livets större mysterier hör hur Lana Del Rey kan skriva mästerverk som sångtextförfattare och endast leverera banala platityder som poet. För drygt tre år sedan utkom hennes första och förhoppningsvis sista diktsamling, och den översattes relativt raskt av ett av hennes största fans, Fredrik Strage. Violet baklängesböjd över gräset följer originalet i spåren ned till minsta grässtrå, på gott och ont.

 

Till det onda hör förstås att Strage inte är någon översättare (han har fått hjälp av Cecilia Hansson). Men det hör till saken att ingen hade kunnat rädda dikterna från att bli pretentiösa pekoral även när de översätts. Det hedrar också Strage att han inte liksom en annan amatör på översättningens område, artisten Timbuktu eller Jason Diakité, helt missar originalets tonfall (i det fallet Amanda Gormans tal till Joe Bidens installation som president).

 

Mer än en duglig diktsamling är Lana Del Reys bok en potentiell trojansk häst som kan introducera några av hennes miljoner fans till det underbara som kallas poesi. Att hon ökat intresset för Sylvia Plath är en underdrift, och tidigt i samlingen anges också vem som är hennes ledstjärna. Hur låter engelskans ”Stay on your path Sylvia Plath” på svenska? Jo: ”Släpp inte ditt patos Sylvia Plath”.

 

Flera av dikterna handlar om att positionera sig som poet, och Strage kallar henne i ett insmickrande förord ”en riktig poet”, men jag är baklängesböjd att invända. I bästa fall påminner det om altlit-rörelsens mer oinspirerande stunder, i sämsta fall om den skrivmaskinsterror Jim Morrison sysslade med (han är en av de givna referenserna i boken). Tyvärr skriver Lana Del Rey lika slappt, oredigerat och ofokuserat som honom, i dikter om socker, ensamhet, leda, lycka (saknaden av den), pengar, americana, berömmelsens pris …

 

Och bildmaterialet som upptar så mycket utrymme, vad ska vi säga om det? Så lite som möjligt, förutom att begreppet ”utfyllnad” ges nya konnotationer. Handskrivna anteckningar i marginalen ska stärka intrycket av hur spontant dikterna är skrivna, men förlåt, dessa markörer hjälper inte: snarare förstärker de kopplingen till värsta sortens slarv och ointresse.  

 

Att den här boken är så dålig – det gäller originalet och översättningen – stärker min tes att poesi är den svåraste konstformen. Många är kallade, få är utvalda. Strage må vara en flyhänt krönikör – ett mästerskap i sig – men någon översättare är han förstås inte, och det borgar för lite väl många ordagranna översättningar som inte prioriterat en följsam svensk utformning. Han kallar det för ”tolkning”, men det är att säga för mycket.