Fågelrum, Maria Tapaninen, Ellips

 

Förlaget Ellips, baserat i Vasa, återlanserade häromåret sin serie ”lilla e”, med tunna häften som utkommer med två nummer varje halvår. En av vårtitlarna för i år har Maria Tapaninen skrivit. Hon debuterade i början av 2000-talet med romanen Vid lärkvatten och har också översatt från finska till svenska.

 

Fågelrum är en svårkategoriserad bok, i gränslandet mellan dikten och kortprosan. De 44 sidorna utnyttjar aldrig mer än halva boksidan – många sidor innehåller bara ett par rader text. Själva händelseförloppet är också i ett slags gränsland. Det som inledningsvis liknar ett förhör eller ett patientmöte utmynnar i en allt mer drömsk situation upplivad av grotesk fantasi.

 

Ett berättarjag har anstiftat en skogsbrand och vi verkar befinna oss i en institutionell miljö, eventuellt ett sjukhus. Det sker ett möte mellan berättarjaget och ett du som behöver blidkas. Fåglarna blir en förlängd metafor, och ska kanske ses som framalstrade av berättarens önsketänkande, ett skydd eller en förlängning av det egna agerandet: ”Öppna fönstret kan du inte. Då skulle fåglarna försvinna och jag kanske med dem.”

 

Fåglarna antar allt mer formen av det otyglade inom oss. Vi ska kanske inte idealisera dem allt för mycket, för deras frihet är villkorad, och inte minst i hur Tapaninen skildrar dem. Det får mig att tänka på Vildvittrorna i nya Netflix-serien som bygger på Ronja Rövardotter (en lättförglömlig bearbetning som mest verkar roa sig med att återskapa de scener de intern säkert kallade ”ikoniska” i Tage Danielssons 80-talsfilm), att de är människostora fåglar som ändå är helt maktlösa; hade ett uns av trovärdighet behållits skulle dessa stora flygande väsen ha slaktat Ronja när hon fastnar med skon i Rumpnissarnas tak.

 

Det blir många ”verkar”, ”eventuellt” och ”kanske” när jag ska beskriva vad som händer i Tapaninens bok. Den här osäkerheten delas av berättarrösten, som är mån om att inte läcka för mycket information. De vingförsedda djuren blir något som människorna närmar sig i en ny sorts samvaro som utmanar det antagonistiska som har rått, men som ändå bevarar avsaknaden av förståelse.

Tapaninen skriver i en skräckens koreografi, och hennes psykotiska dans på boksidan är smakfullt sparsmakad. Tids nog ska nog åtbörderna göra berättarjaget friskare. I rummet finns också fiskar, vilket kunde få en att upprepa frågan ”fågel, fisk eller mittemellan?” Det är en kuslig bok som mer än något annat får mig att tänka på filmer av grekiske Yorgos Lanthimos. Därför antar berättarjaget skepnad av skådespelaren Emma Stone när jag läser. Att mina associationer går till konstfilm och inte till annan litteratur säger kanske något om hur skruvat svårfångad den här berättelsen är.