Djävulens ordbok, Ambrose Bierce, översättning Jonas Ellerström, Ellips

Författare med lite fritid över ägnar sig gärna åt att skapa egna ordböcker. Vi minns Pontus Lindhs ofta urroliga Appendix, och går vi lite längre bakåt i tiden finns förstås Gustave Flauberts Lexikon över vedertagna åsikter (på svenska 1958 och 2008). Amerikanen Ambrose Bierce är mest känd för sina skräcknoveller, men han har ett bidrag i genren: Djävulens ordbok.

 

Ett urval ur de sammanlagt drygt 1700 uppslagsorden har nu sammanställts och översatts av den outtröttlige Jonas Ellerström. Under namnet ”bittre Bierce” ser Ellerström i sitt efterord honom som en efterträdare till den ene misantropen Jonathan Swift och en föregångare till den andre misantropen E.M. Cioran. Fast i så fall är han roligare än Cioran.

 

Och faktiskt oftast roligare än den en smula överskattade Flaubert. Med reservation för att jag endast har Bengt Holmqvist urval från 1958 tillgängligt så är fransmannens bidrag mestadels poänglösa. Så här ser hans förklaring till glosan ”Lärdom” ut: ”bör aktas såsom varande ett tecken på inskränkthet”. Hos Bierce: ”det slags okunskap som utmärker de flitigt studerande”.

 

Förlåt om jag säger det självklara här, men Bierce är också roligare än den andra kända dysterkvisten, alltså Cioran (alla gymnasiesnubbars favoritfilosof). Risken med en hållning som lutar mot svartsynen blir en oundviklig förutsägbarhet. Du vet alltid var du har Cioran, och du vet alltid var hans slutsatser landar: i en negation av det konstruktiva, och det kan förstås roa för stunden. Bierce är en mer mångsidig och nyanserad pessimist.

 

Han är spirituell och sardonisk, och kvickheten muntrar upp och inspirerar, och får dig att se på världen med klokare och nyktrare blick. Åtminstone när jag läser ersätts min skeptiska min med ett snett leende mest hela tiden. När hans förlag gav boken titeln The Cynic’s Word Book ilsknade Bierce till, medveten om att cynismen är en återvändsgränd, och därmed blev det i stället Djävulens ordbok.  

 

Att det är hög nivå beror kanske på Ellerströms relativt stränga urval. Boken utkommer i Vasaförlaget Ellips serie ”lilla e”, och efter fjolårets häfte med Ulrika Nielsens debattinlägg Vad är litteratur och vad ska man ha den till? finns det förstås anledning för den intresserade att ha koll på vad de sysslar med. Ellerström har också valt de mest tidlösa definitionerna.

 

Gemensamt för Flaubert har Bierce uppfattningen om dumhetens hegemoni. Och dumheten är förstås en konstant, och gör Bierces textstycken evigt aktuella. Några få exempel kan illustrera:

 

EGOIST: en person med dålig smak, mer intresserad av sig själv än av mig.

 

KÅL: en välkänd grönsak i köksträdgården, ungefär lika stor och lika klok som ett manshuvud.

 

URINVÅNARE: omtänksamma personer som inte kommer att orsaka framtida lexikografer några besvär med att beskriva dem.

 

Visst, det här är förströelse, men det är förströelse på en hög nivå. Och förströelsen fyller också en funktion. Den här lilla boken kan säkert fungera ypperligt som högläsning när du umgås med förutsägbara personer, och skulle de inte uppskatta de roliga klokheterna får du väl läsa tyst i fortsättningen.