Den bästa definitionen av DIY stod Virginia Woolf för när hon 1938 i essän Tre guineas uppmanade befolkningen att befria sig från marknaden och ta eget ansvar över utgivningen av idéer och tankar:
Privata tryckpressar existerar i verkligheten, madam, och ligger inom räckhåll för en medelmåttig inkomst. Skrivmaskiner och dupliceringsapparater finns i verkligheten och kostar ännu mindre. […] Kasta ned flygblad i källarvåningar, lägg ut dem på varustånd, kör runt på gatorna med dem i en liten kärra och sälj dem för en penny eller ge bort dem gratis. (Översättning Margareta Backgård.)
I Göteborg huserar sedan några månader den anonyma Herculesgatans poesiklubb. De har följt Woolfs uppmaning och ger ut tunna häften, tillkomna i all hast och utgivna utan ISBN-nummer och därmed på armlängds avstånd från all traditionell utgivning (det hindrade inte att jag för en essä i Versopolis om svensk samtidspoesi gav dem en shout out som ett exempel på poesins olika publiceringsformer). Nu har deras förbryllande försändelser nått nummer 5-8, och når mig i rykande färsk form.
Till varje nummer hör en programförklaring i form av ett förord. Så är jag helt enig i den slutsats som dras i #5 (”Något som smakar eld”) om var skiljelinjen ska gå mellan olika slags poesi: endast mellan bra och dålig. Det enda kvalitetsmåttet heter verkshöjd, men eftersom det verktyget inte går att hitta på Jula tillämpas det allt för sällan. Vad som genomgående visas med den här poesiklubbens pamfletter är hur levande poesin är. För all del kan deras projekt ses som antitesen till talmannens påkostade kaffebordsbok med poesi, men det finns ett folkbildande anslag hos båda, om än Göteborgsligan ligger mer åt det anarkistiska hållet.
Så blandas i brygden poesin med filosofin, och ett återkommande tema kring förgänglighet. Även om det låter deppigt finns det under den svarta ytan djup som tyder på en obändlig vilja att förändra förhållandena. Så uppfattar jag det politiska i poesin som de tunna häftena innehåller: desperata propositioner om förändring. Jag delar deras principiella hållning att ”den här tiden – enfaldens och överflödets tid – är avskyvärd”.
Den sjätte boken (”Humbug (eller nu)”) står också för ett slags motstånd, hur mycket tidsandan än styrs av uppgivenhet. Det kostar på att stå vid sidan av alla kommersiella kanaler. Medan jag läst pamfletterna tar jag del av nyhetsrapporteringen kring Eurovision som gör ett nedslag i Malmö. Den är så massiv, denna rapportering, och då blir de här pamfletterna en nödvändig befrielse. Kanske behovet av ett alternativ aldrig har varit större, och därför ser jag optimistiskt på framtiden för de motståndshandlingar som Herculesgatans poesiklubb med flera står för: vad ska en annars göra i en värld som blir allt fulare?
Det är också i det sjätte numret jag hittar den strålande dikten ”Nocturne XXXVI”, med sin fenomenala avslutning:
men vi vet, vi vet nästan
att det här stora verklighetsprojektet
(den här spegelkomdein)
är det blinda köttets häkte
och att ingen natt kan lysa
starkare än sin vädjan:
Ta inte slut, ta inte slut …
Jag väljer att inte rätta ”spegelkomdein” eftersom det möjligen speglar sin absurditet i felstavningen, lite som i den geniala översättningen av Alice i Underlandets ”curioser and curioser” till ”knostigare och knostigare” (översättning Åke Runnquist). Så blir felstavningen också en eftergift till brådskan i publiceringsformen (den har 10 april som utgivningsdatum).
Men ”Nocturne”-dikten pekar också ut vissa anspråk, i kombination med sina romerska siffror: det här är dikter som på ett utsökt och finkalibrerat sätt balanserar mellan det talspråkliga och det pretentiösa och däri utvinner en nästan ofrivillig skönhet, och placerar sig stadigt i en tradition som går bakåt till de fin de siècle-stämningar som rådde på slutet av 1890-talet.
Min förhoppning är att de här böckerna kan göra avtryck i den inhemska poesidebatten. En sådan tog fart med Lyrikvännens enkät i årets första nummer, som här blir föremål för sjunde bokens innehåll: ”En enklav på jorden” besvarar de frågor som Lyrikvännen lät poeter och kritiker avhandla i sitt nummer. De är ganska njuggt inställda till hur poesin utvecklats de senaste tio åren: ”ett otyg och en simplifiering som går i stick i stäv med den gränslöshet som verklig vital poesi måste eftersträva för att inte fastna.” Det är faktiskt svårt att förstå varför dessa frågor inte står högre på agendan.
För att inte tala om det uppfordrande kravet: ”Viljan att skriva enastående poesi måste vara starkare än viljan att bli betraktad som poet.” Sant! Det finns för många poeter, och för lite poesi. De exemplifierar indirekt med en helt enastående version av den nyzeeländska Hera Lindsay Birds dikt ”Keats is Dead so Fuck Me From Behind”. Här blir det ”Stagnelius är död så knulla mig bakifrån”, där de konsekvent byter ut de manliga poeterna från den engelskspråkiga traditionen (Coleridge, Auden, Byron, Whitman, med flera) till svenska ersättare (Tegnér, Ekelöf, Karlfeldt, Björling, med flera): ”Ingen, inte ens de döda, kan säga åt mig vad jag ska göra. / Slicka min fitta bakifrån. / Malte Persson blir knappast yngre.”
Det är ändå bara en av flera bangers som förtjänar större spridning. Frågan om det finns bra poesi utanför de större förlagens utgivning är felställd: vi borde fråga oss om den verkligt bra poesin ges ut på de större förlagen. Hos Herculesgatans poesiklubb hittar jag den poesi jag efterlyst: vild, ambitiös, fulsnygg, modig. Friskt vågat, hälften vunnet, brukar det heta, men jag vill korrigera det till att ibland når man mer än hälften – bara satsningen är tillräckligt genomförd. Det här är dikter som har framtiden för sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar