Hundra år av ensamhet, Gabriel García Márquez, översättning Lina Wolff, Wahlström & Widstrand

 

I sitt Sommarprogram från i fjol berättade Lina Wolff om sin översättning av Gabriel García Márquez klassiker Hundra år av ensamhet, att första meningen tog tre dagar att översätta. Jag tippar att den typen av hängivenhet (aka besatthet) krävs för att ta sig an ett så omhuldat verk. Som bekant är det den colombianske Nobelpristagarens mest erkända verk. Likt folk i allmänhet läste jag den gamla svenska översättningen, signerad Karin Alin, sannolikt någon gång under mitt nyfikna 80-tal.

 

Nu läste jag alltså den nya översättningen signerad Wolff, den som kom 2020. I vår har ju García Márquez varit aktuell på nytt med sitt postuma verk, Vi ses i augusti, som inte riktigt var något mästerverk i min läsning från i april. Men skam den som ger sig, så jag tog mig an de nästan 400 sidorna, med visst förbehåll. För är det inte något skumt med alla dessa tjocka romaner, som pockar på ens bekräftelse? Kvantitet har lite för ofta förknippats med kvalitet. Om Knausgårds böcker skulle vara hälften så tjocka misstänker jag att de skulle vara dubbelt så bra, till exempel.

 

Hur står sig då den här gamla boken (den är jämngammal med mig)? Tja, den som gillar mustiga skrönor och myllrande familjeepos får sitt lystmäte. Det här är inte riktigt min grej. Handlingen är både enkel och svår. Det händer inte så mycket, men samtidigt är det ett ständigt pågående brus eller flöde av intryck och personer som rör sig hit och dit och kors och tvärs. Den här utgåvan har ett familjeträd i sju generationer som inledning, men jag är ledsen, det bara ställer till med ännu mer oreda.

 

Vi är i byn Macondo. Det är en by full av skvaller, vidskeplighet, fördomar, klandestina möten, undansmusslade kärleksbrev. Det är en del skryt, en del bravader, och lite krig, och lite kärlek, och lite sex. Ett antal bröllop sker, ett antal begravningar likaså. Ibland dyker mer eller mindre reella vålnader från det förflutna upp och stör de levandes dagliga rytm, liksom förväxlingar av tvillingar och godhjärtade prostituerade. En del av äventyren är skabrösa, och eskapaderna måleriska. Här finns pöbel och pultroner, plebejer och aristokrater. En del handlar om de kärlekens våndor som bara kan stillas i sängen.

 

En Netflix-filmatisering är på väg, enligt rykten den dyraste produktionen någonsin från latinamerikanskt håll. Tillåt mig gissa: eftersom så mycket pengar ska brännas, kommer det att bli färgstarkt. Tyvärr tror jag att resultatet blir en kompromiss mellan olika viljor, och det bästa hade förstås varit att ge uppdraget till någon med minimal budget men med maximal vision (det vill säga, tvärtom till hur det ser ut nuförtiden). En Luis Bunuel eller en Ken Russell eller en Peter Greenaway hade nog kunnat göra något excentriskt och sevärt av materialet.  

 

Kanske jag läser García Márquez nu med något som kunde kallas motvillig beundran eller håglös respekt. Det är ett kraftprov, och det stör mig lite att jag mer eller mindre tvingas ta del av så många intryck. Jag gjorde ett tappert försök att läsa Salman Rushdie för två år sedan, det gick inte heller så bra. Det här med magisk realism som är så omtalat är rätt så nedtonat, även om det regnar fem år i sträck, men en del makaber realism förekommer förvisso.

 

Hur låter då inledningen i Wolffs version? Så här: ”Många år senare, när han stod framför exekutionspatrullen, skulle överste Aurelia Buendía minnas den eftermiddag i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.” Det är inte illa, och överlag finns inte mycket att anmärka på vad gäller översättningen, förutom att uttrycket ”till syvende och sist” används till leda.

 

Det är en rätt tjatig roman, och jag kan i bästa fall tolerera den, och erkänna att visst, Gabriel García Márquez, du har skrivit en bra roman. Den kanske är fantastisk. Men jag kommer aldrig att älska den.