I stället för rakblad, Birger Vikström, Black Island Books

 

Birger Vikström? Namnet klingar nog bekant endast hos dem som ägnat den norrländska litteraturen sitt intresse. I den kortlek med ”Författare i norr” som Littfest lanserade i våras gavs han ganska hög valör, som ett av de klädda korten i spader. Tack vare Luleåförlaget Black Island Books och eldsjälen Peo Rask enträgna arbete har en del titlar getts ut under 2000-talet, och de följs nu av ett nytryck av den första och sista diktsamlingen I stället för rakblad från 1950.

 

Rasks efterord tecknar bakgrunden till en produktiv författare (1921-1958), med åtta titlar på tio år. Vikström föddes i Boden, men levde i de legendariska Klarakvarteren i Stockholm (nära T-centralen), bohemernas hemvist, där sådana som Nils Ferlin gärna sålde nyskrivna dikter för att köpa öl, och Vikström gjorde något liknande för att försörja sig, även om han periodvis var hemlös. Han ville använda litteraturen som en ”fräsande sågklinga”, och det är en god utgångspunkt.  

 

Att Vikström hör till svensk litteraturhistoria illustreras inte minst av att han 1957 erhöll tidningen Vi:s litteraturpris. I stället för rakblad må ha en gruvlig titel, men saknar direkt koppling till självmord – på så sätt skiljer den sig från Dorothy Parkers lika dramatiska titel till sin debut, Enough Rope. I stället handlar det i Vikströms fall om att vara försäljare, där just rakblad var en vanlig vara som kringresande försäljare erbjöd. Även om Vikström gav ut sina dikter på Bonniers sålde han driftigt nog sina böcker också själv på Vasagatan.

 

Han skriver också i bokstavlig mening en gatans poesi, med ett idiom som inte alls ligger långt ifrån Frank O’Haras berömda Lunchdikter, som utkom på 60-talet. Kort sagt skriver Vikström spontant. Han levde också som han lärde, och demonstrerar tydligt vad han avser, genom att ta plats i stadsbilden med dikterna som han kallar ”hantverksprodukter / (knappast värda en ljusreklam / på en nybyggd skyskrapa) / och saluföra dem / i stället för rakblad och kängsnören.”

 

Den värld som Vikström skriver fram kan te sig fjärran och svunnen, men mycket är förvånansvärt tidlöst. En av appellerna, ”Skydda freden / med allt fler gevär” läser jag som en kommentar till den pinsamma NATO-debatten som Sverige fört i princip sedan Putin invaderade Ukraina. Med bitande ironi tar sig Vikström an det skeva i krigsromantiken.

 

Annat ger associationer åt helt andra håll. När jag läser vissa av Vikströms kantiga strofer kan jag inte låta bli att tänka på Olle Ljungström, suverän förmedlare av livsvisdom i udda form. Så speglas dessa två särlingar i varandra. Olle först:

 

Mitt hjärtas röst

kan nog va ostämt ibland

instängd i en kropp

en ambassad som saknar sitt land.  

 

Och så Birger:

 

Evigt rosafärgad och utan gräns

är våra nätters strömlinjeformade kärlek,

våra vita dagars allvar,

vår rostfria lycka.

 

Hos Vikström finns ett akut behov att ställa saker till rätta. Han klär av makten och visar att somligas trygghet sker på bekostnad av andras misär. Han sparkar rakt uppåt i sina stenhårda strofer. Vanligtvis är jag allergisk mot anakronistiska tanke-experiment av typen ”vad skulle inte en Strindberg … en Dagerman … etc” ha haft att säga för att kommentera vår tids dumheter. Rask är i sitt efterord farligt nära den tanken, men jag kan förstå honom: en röst som Vikström kanske vi är i behov av, om vi räknar bort poeter som Johan Jönson och Bruno K. Öijer.

 

Det vill säga: en rättvisans poetik, som visar omtanke och solidaritet. I dag hade han förmodligen härjat fritt mot Tidö-partierna, läst lusen av dem, som hette på 50-talet. Det finns onekligen måltavlor i form av egocentrism, inbilskhet, byråkrati. Hur som helst är han alltså förvånande tidlös i sin kritik av det rådande samhället:

 

Imponerande i sina rena linjer

reser sej våra pyramider

av nya förordningar,

nya tankar, förminskade baddräkter

och upprörda insändare.

 

Ofta har jag roligt i Vikströms sällskap. Världen är kanske just så här statisk som han framställer den, inte mycket har hänt. Hans dikt är satirisk i en tradition som väl aldrig riktigt fått fäste eftersom svenskar saknar förmågan att uppskatta intelligent humor, en tradition som går att spåra tillbaka till Kellgren, kanske svensk litteraturhistorias mest underskattade författare (lästips: hans krönika om snöskottning, ett veritabelt mästerverk). Både Vikström och Kellgren har sinne för det dråpliga och det löjeväckande i människan.

 

När Vikström i en av sina dikter här – dikter som lika gärna kan läsas som debattartiklar – går hårt åt den allt mer utbredda dumheten är det svårt att inte känna sig träffad. Vår tid är antagligen ännu dummare än det tidiga 50-talet. Om Vikström bara hade vetat hur sann hans dikt skulle bli sisådär 70 år senare, då hade han kanske ändå hållit igen lite, för att inte helt gå under i svartsyn.

 

Men det är väl rätt åt oss. En annan av dikterna rannsakar hyckleriet i ett samhälle som gjort sig beroende av beröm. Tyckonomin, som det brukade heta. Vikströms samhällsanalys är skarp och välgrundad, och denna återutgivning är en träffsäker tidskommentar som vi inte har råd att vända ryggen.