Empusion, Olga Tokarczuk, översättning Jan Henrik Swahn, Bonniers

 

Olga Tokarczuk återkommer – med besked, skulle en kunna säga, vore det inte en sådan stygg kliché. Men det är ett faktum att det har gått åtta år sedan den senaste boken av henne på svenska – den magnifika Jakobsböckerna. Under tiden har hon fått ett Nobelpris som hamnade i skymundan av den skändlige Peter Hanke (annars är väl Tokarczuk 2000-talets värdigaste pristagare, jämte Elfriede Jelinek och Herta Müller).

 

Beskedet består alltså av romanen Empusion, med den lockande undertiteln ”Naturläkande skräck”. Den utspelar sig hösten 1913 i de sydpolska bergen där tuberkulossmittade män samlas. Ynglingen Mieczysław Wojnicz blir romanens nav, och han bor på ett pensionat med väntetid att bli upptagen i de högre regionerna där hierarkin styr vem som ska få behandling. Morfinsprutor och champagne hör till vardagsdoserna. Första kvällen dör värdens fru, och det blir inledningen på ett rafflande äventyr som inte drar sig för att involvera mytiska väsen från de lugubra skogspartierna som omgärdar sanatoriet. Perceptionen driver gäck med våra sinnen, tycks romanen vilja säga.  

 

Om Tokarczuk tidigare har nosat på deckargenren med Styr din plog över de dödas ben kan sägas att hon här går all in på den gotiska skräckromanen. Men det blir då en uppdatering av 1700-talsromanen – lite som när Johanne Lykke Naderehvandi (tidigare Holm) i Strega skapar skräckatmosfär i en sluten miljö. Tokarczuk är en i grunden vildsint författare som inte tvekar i att löpa amok. Resultatet är oförglömligt: vindlande, svindlande, förbryllande. Inbilla dig inte att det är en lätt match, men inbilla dig inte heller att belöningen skulle vara lägre ställd än insatsen.   

 

Mieczysław blir mer eller mindre passivt indragen i en krets män som konverserar om de ämnen som angår dem, frågor om politiska statsskick, ekonomi, religion, estetik – men allra mest diskuterar de kvinnan, och vana läsare av Tokarczuk ges högtidsstunder när hon låter dem frossa i misogyna tirader. En av männen råkar – bara råkar – heta August, och i den långa lista som utgör ett appendix till romanen listas de historiska författare som bistått med de misogyna citaten, och givetvis är ett av dessa as August Strindberg, där jag isstänker att utsagorna om kvinnan som evolutionens latmask är hämtade direkt från hans förord till novellsamlingarna Giftas och Giftas 2.

 

Diskussionerna som gång på gång chikanerar kvinnor kan nog lätt få läsaren att dra några lättnadens suckar att romanen utspelar sig för drygt 100 år sedan. Tills du blir påmind om att det ju är exakt så här många män fortfarande resonerar. När de avhandlar om kvinnan kan ses som ett subjekt trots att hennes kropp tillhör det allmänna, med argumentet att hon föder barn men saknar förmågan att kontrollera det. Då börjar vinden blåsa tag i en lövhög som förvandlas till ”en liten tromb, en trumpet, knappt större än en visselpipa.” Hörde jag en visselblåsare här? Det ges inget entydigt svar varför Tokarczuk valt att förlägga sin roman till just 1913, förutom att atmosfären av annalkande krig är allt för aktuell.

 

Skräcken ingår här en ohelig pakt med komedin (med förtvivlan som fond). Ironin spiller över inte enbart på karaktärerna utan också på platsen, på hur miljön återges. Det är en iscensättning som tar till vara de udda detaljerna, och allt är utfört med en slags rituell skärpa, och en distanserad berättare som på klassiskt gammaldags romanmaner gärna tilltalar sin läsare. Till distansen bidrar också fotografier och kartor, samt de parodiskt namngivna kapitelrubrikerna: ”Stackars, stackars mig!”, ”Hostsymfonin”, ”Herr Skutt”.

 

Allt det här sammantaget ger Tokarczuks roman ett drag av koreografi, och det är förstås ingen nyhet. Men jag kan tänka mig att det är ett sätt att skriva som somliga blir avogt inställda mot. Med sitt sätt att skriva undviker hon den maniska driften mot briljans som annars är ett rådande ideal. Det finns något skadeskjutet och vingklippt över hennes prosa, som jag finner helt oemotståndlig. Känslosträngarna är så hårt spända att varje åtbörd blir förvrängd och överdriven, som får karaktärerna att likna skådespelare i stumfilmer.

 

I sitt sätt att skildra löjet liknar det kanske 1700-talssatiren. Vi kan anklaga upplysningsepoken för mycket, men de fick sannerligen satiren att leva upp, och jag tror den aldrig har överträffats sedan dess. Tokarczuks ställningstaganden är glasklara, men för att undvika att det ska bli tendentiöst lyckas hon vrida sina sympatier gentemot sina gestalter att de blir betraktade med hälften aversion och hälften milt överseende. Det här är en skälmroman som lånar skräckens genredrag. Som vanligt är det en fröjd att läsa en författare med ett så snillrikt konsekvent bildspråk:

 

Det väldiga sanatoriekomplexet föreföll rymmas i handflatan var man än befann sig i Görbersdorf. Murarna i rött tegel blänkte vackert i höstsolen och de spetsiga tornen, avsedda att leda associationerna till gotiken, fick genast Wojnicz att tänka på en grammofonnål som avlockade skivan en hel himmel av fördolda ljud.

 

Och hur ska då titelns neologism ”empusion” uttydas? Enligt resonemanget i romanen härrör det från Aristofanes komedi Grodorna, där det grekiska ordet ”empousa” kan peka ut en slags kvinnlig demon, en trickster som kan byta skepnad för att locka män i fördärvet och anta formen av till exempel vampyren (som annars gick under namnet ”lamia” under den klassiska grekiska epoken). I pjäsen kallar Dionysos Empusa för en häxa.

 

Om det inte har framgått: det här är Olga Tokarczuk i högform. Målmedvetet och ambitiöst ger hon sin roman tvära kast men också en inre stadga som gör att kursen aldrig sviks. Att säga att hon får pennan att glöda i sin hand är ingen överdrift; det ursinne hon investerar i hur hon skildrar de manliga diskussionerna (kanske titeln också är en anspelning på Platons symposion?) firar många triumfer. Och Jan Henrik Swahns översättning är bra på att återge var och ens individuella tonläge i replikföringen. Min enda invändning är att förlaget gärna fick upplysa vad det ursnygga typsnittet som använts till omslaget och kapitelrubrikerna heter, samt att papperskvaliteten inte är i paritet med romanens innehåll.