Misslyckad i en uggla, Peter Mickwitz, Förlaget

 

Ugglan är vishetens fågel. Apan är dumhetens djur. I finlandssvenske Peter Mickwitz nya diktsamling Misslyckad i en uggla möts dessa totemdjur, i dikter som obönhörligt kretsar kring en depression och den mentala och kroppsliga förlamning som följer i dess spår.

 

Mickwitz är en mångsidig poet, som sedan debuten 1991 har publicerat sig flitigt med böcker som hittat sin plats i mellanrummen mellan poesi och essä. Det kunde kallas otålighetens poetik, hur han hela tiden söker sig mot det som inte riktigt kan kallas färdigt eller tillräckligt bearbetat. Så inleds också denna bok in medias res, med ett uppvaknande.

 

Vad åstadkommer då en depression? Den tätar hålen, vill Mickwitz dikt säga. Det är ett drag den har gemensamt med just ordet dikten, vars etymologi härrör från det tyska verbet för att ”täta”. Annars är det inte en helt genomförd tätning som har skett här, utan Mickwitz nöjer sig med det ofullbordade. Det skapar en nödvändig laddning i hans dikter.

 

Att depressionen annars liknar poesin är kanske ingen originell tanke, så länge vi är överens om att skippa de ädla inslagen. Vi kan för all del gå omvägar över ordet ”melankoli” om vi är ute efter att ge upplevelsen poetisk lyster, men det är fortfarande – för att tala med Ekelöfs perpetuum mobile – samma gamla vanliga vanlighet. Mickwitz liknar sin utsatthet vid

 

en staty en  

mumie en kvarlämning

som jorden vänder som

solen värmer som

universum glöm-

mer om

 

Så ser det ut när tillvaron saknar mening. Då börjar också själva språket tappa mening, när orden går sönder och blöder ut sitt innehåll och sin semantik. Mickwitz gestaltar skickligt denna brist på styrsel, denna maktlöshet inför något som är starkare än du själv. Hans dikt är nästan motvilligt vacker, på det sättet som skönhet på ett plan alltid är ofrivillig, och också alltid egoistisk.

 

Det finns gott om öppningar in mot Mickwitz poetiska värld, och en del av dem reducerar känslorna till lite väl utstuderade ordvitsar. En del av dessa hade nog gjort sig bättre i en annan bok (”förrätten jag efteråt”, till exempel). Å andra sidan blir detta en del av projektet, för när tillvaron rämnar krackelerar också språket. Därmed blir boken också en del av misslyckandets poetik, återigen något som för honom nära en poet som Ekelöf, som ju också var lite för otålig för sitt eget bästa.

 

Mickwitz ringar in de felsteg vi gör och som gör oss mänskliga. Han lyckas vara både självmedveten och obrydd på samma gång, i dikter som frambesvärjer något som liknar dödsmedvetenhet: ”spegelbilden som riktade / ett vapen mot dig men / ändå sköt sig själv”. Självföraktet är en svår balansgång. I Mickwitz dikter gör depressionen oss till små barn, statiskt stampande på samma fläck.

 

Utöver Ekelöf finns här en stillsam Södergran-pastisch om ”landet som icke varade” följt av olika varianter, där beroendet av föregångaren inte ger sig allt för mycket till känna. För Mickwitz lyckas skriva stark dikt i egen rätt, där han skapar sin egen logik. Då kan han också visa det tröstlösa i depressionen, hur det är att vara instängd i sin egen oförmåga, i sitt eget elände. Då svarar dikten också upp mot hur förtvivlan skulle låta om den gavs röst.

 

Det är en konsekvent genomförd samling, som ger stadga åt det meningslösa i depressionen. En del av dikterna är för korta, och gör sig som sagt för beroende av ordvitsar (glöm inte att en av hans tidigare böcker hette Leksikon), men en av de längre mot slutet kan jag inte göra mig av med, då den gestaltar en längre monolog om vad som är meningslöst. Här blir depressionen meningsskapande, och det är ett övertygande resonemang.