Draumeskrivar, Gunnhild Øyehaug, Kolon

 

Norska författaren Gunnhild Øyehaug har gett ut tre novellsamlingar. De tunna böckerna innehåller nästan uteslutande korta berättelser om trassliga situationer, förändring och den panik som uppstår när livsvillkoren kastas om. En av dem – Knutar – finns på svenska, medan vi som girigt vill läsa mer av den här vildsint begåvade författaren får läsa på norska.

 

Ingen enkel match, eftersom hon dessutom skriver på nynorskan, som åtminstone jag uppfattar som svårare än bokmålet. Men det är, som det brukar heta, värt besväret. Draumeskrivar är en samling från 2016. Titeln låter nästan som den mest adekvata yrkesbeskrivningen för Øyehaug: ”drömförfattare”. Det handlar till stor del om just drömmar, om de rum som uppstår i oss när vi sätter kontrollerande instanser ur spel. Hos henne blir drömmen det gränslösas plats, där allt kan hända och allt verkligen händer. Där du som läser inte får höja varningens fingrar och ifrågasätta spelreglerna.

 

Øyehaug naglar fast världen med sina korta noveller. I den här boken på lite drygt 100 sidor ryms nitton stycken sådana korta bitar där hon skapar hållpunkter för verkligheten. Jag kallade henne vild, och det farliga ligger i hur hon hela tiden utmanar ens perception av saker, hur hon ingjuter tvivel på de beståndsdelar som utgör tillvaron. Där föds nya idéer, tack vare de ingivelser hon skänker den som läser.

 

Vad som händer i novellerna? Det är inte helt lätt att återge. Men det som sker är ofta att människor möter svårigheter. I novellen ”Lyse” sitter en kvinna på en buss i ett regnväder och ser hur en av passagerarna flyter bort genom fönsterrutan och försvinner ut ur bussen. Snart nog teleporteras en död kvinna, Alice, till gungstolen i kvinnans hus. Huvudpersonen uttrycker sin ledsnad över att hon indirekt har orsakat Alices brors död, och får svaret: ”Ønske er ballongar […] døden sit og ventar med ei nål.” Sannerligen är det så, vilket kvinnan får upptäcka när hon korsar gränser och hamnar i en lyktstolpe.

 

Knäppt? Skruvat? Jag höll på att säga att det här inte så lite påminner om David Lynchs olika försök att illustrera hur människor korsar gränser och hamnar i andra dimensioner. Men kom för all del ihåg att Twin Peaks. The Return utkom året efter denna novellsamling av Øyehaug. Ändå ter det sig inte helt långsökt: jag ser stora visuella kvaliteter i novellerna, och det har att göra med den omsorg som har investerats i att skildra det vi uppfattar med blicken, och hur intrycken styr vår verklighetsuppfattning, även när vi ställs inför det orealistiska.

 

Likväl som ”drömskriverier” skulle det kunna sägas handla om magiskt skrivande. Men Øyehaugs epifanier genererar ständigt nya frågeställningar. Här anländer inga svar i färdigpaketerad form, utan allt orsakar bara en ny slags förundran och häpnad. Världarna här saknar förklaring, klarhet och uppklaranden. I en av novellerna skriver huvudpersonen dagbok, och vidrör något som liknar en estetik: ”Korleis kan noko framstå som fantastisk, men ikkje vare det?”

 

Här överfaller minnet karaktärerna, och Øyehuag tecknar den brutalitet som vidlåder förloppet när vi minns saker. Drömmen blir en uppsamlingsplats för det olämpliga. Och det är inte bara den här författaren som är gränslös, utan det är en bild för det mänskliga tillståndet och vår anpassningsförmåga. När denna förmåga att inrätta sig i nya miljöer – hur dåligt förberedda vi än har varit – kombineras med vanan uppstår något konstnärligt fruktbart. Rädslan för förändring är en instinkt, men att vi ändå har mekanismer som gör förändring inte bara uthärdligt utan också åtråvärt hör till de många paradoxer som vi lärt oss leva med.

 

I novellerna inviterar Øyehaug kaoset och låter det härja fritt. Hon debuterade i slutet av 90-talet med en diktsamling, och en kan beklaga att hon har slutat skriva poesi. Fast, har hon verkligen det? Har hon inte snarare tagit med sig den poetiska inställningen, dess sensibilitet och egensinniga fullmakt, in i sin prosa, som därmed blir en hybrid? Händelserna som skildras kan vara våldsamma, men temperamentet är alltid behärskat, utan att det blir svalt distanserat.

 

I Sverige har det förts en debatt om ljudböckerna, och ljudboksförlagen som vägrar införliva de experimentella och icke-kommersiella böckerna i sitt utbud. Det är ju synd eftersom just novellen passar ypperligt för högläsning. I Norge finns dock denna bok inläst av actionfilmskådespelaren Silje Breivik, och jag är rätt säker på att svenska ljudboksfans skulle ha behållning av att hellre lyssna på än att läsa Øyehaug, om det nu är språket som är stötestenen: jag kan inte tänka mig någon annan anledning att avstå från att läsa henne.