Torv. Resor på brittiska öarna, Erik Andersson, Daidalos

 

Nej, jag tillstår att en bok om torv inte direkt gjorde att jag kastade mig över Erik Anderssons nya essäbok. Men Torv. Resor på brittiska öarna är en pärla värd att upptäcka, skriven med det slags lyckliga entusiasm som allt mer blivit en bristvara, i takt med att verkligheten blivit allt bistrare.

 

På närnivå i fem kapitel utforskar Andersson den brittiska marken, på jakt efter nya upplevelser som har med naturen och jorden att göra – ibland också vattnet. Han tar lärdom av Roger Deakin, som menade att det korrekta sättet att lära känna ett landskap inte är att gå i det – utan att simma i det.

 

Torven blir i Anderssons förfarna händer ett arkiv, som inrymmer både liv (fortfarande ätbart smör, om än med pikant bismak) och död (nedsjunkna lik). Det finns mycket att lära. Att man förr ofta eldade med torv, en tämligen mödosam process, indikerar att det rådde brist på den mer lättantända veden. Genom den här boken lär man sig ödmjukhet inför en värld som är större än både individen och mänskligheten. Vi är helt obetydliga när vi ställs i relation till naturen.

 

Det är lätt att sugas in i (sugas ned i?) Anderssons prosa. Jag läser med vidöppna ögon och en haka som sjunker allt djupare mot bordet. Han skriver torvens kulturhistoria, och letar rätt på brocher (gamla stentorn), blöta berg och trånga vikar, moorer, hedar, shake holes (slukhål) och det mer gruvliga swallow holes, gnejsrar och moräner, uddar, kärr och diken, gyttjeraviner och ävjesvalg, och mycket mycket annat.

 

Det här är ingen stridsskrift, och någon uttalad politisk agenda har Andersson nog inte. Däremot finns här en indirekt kritik mot människans usla hantering av naturresursen. Och uppenbarligen är hans formel enkel: vill du skriva fängslande bör du ha ordentligt på fötterna. Till och med jag, som inte ens äger ett par stövlar, har storartad behållning av den här boken. Kunskap är underskattat som medel för att uppnå största möjliga mål.

 

Visst bistånd hittar han hos Dr Johnson och Boswell, historiens kändaste levnadstecknare, och deras muntra skildringar, vars tradition Andersson ledigt kan fogas in i. Andersson torde vara känd i egenskap av författare (”i egen rätt”), men utöver essäer har han också översatt en del bekanta litterära verk av James Joyce och J.R.R.R. Tolkien. Här ångrar han att ”The Shire” i Tolkiens verk översattes till ”fylke” och inte ”härad”, med kopplingen till det gaeliska ordet ”heradh”.  

 

Givetvis är det här en duktigt nördig bok, där Andersson kan inleda en av sina texter så här:

 

Jag hittade en tågskiva i samlingarna. Det var fältinspelningar från 1955 till 1961 med ånglokomotiv som trafikerade London Midland & Scottish Railway. Jag satte på den. Mycket riktigt, där tuffade loken fram på olika ställen i det engelska landskapet.

 

Om 1900-talet blev, som Ellen Key menade, barnets århundrade, kanske det går att säga – att hoppas – att 2000-talet blir nördens århundrade. Erik Andersson har schvung i steget när han skriver sina essäer, och hans fascination är smittosam. Syftet med essän hinner han också reda ut med en kortfattad konklusion: ”Essäer är det närmaste vi kommer en hållbar litteratur.” Deckarförfattare kunde med fördel slå in på essäns fält, så blir det mindre förstörelse.