Bibliomani, Gustave Flaubert, översättning Jan Stolpe, Faethon

 

Även som etablerad författare skulle Gustave Flaubert hysa varma känslor för överdriften. Till hans menageri hör ju frossaren Emma Bovary och den frestande Helige Antonius. Som fjortonåring skrev han också en novell i det kortare formatet, en text som skulle bli den första han publicerade, endast signerad med initialen ”F.”

 

Trots dess status som ynglingsverk har den översatts ganska många gånger till svenska. Av E.P. Envald 1922. Av Eyvind Johnson 1944. Av Carl Sam Åsberg 1947. Av Svante Setterblad 1963. Jag ska villigt erkänna att inte någon av de tidigare översättningarna har hittat fram till mig, men jag blir minst sagt nyfiken på namnet E.P. Envald, som onekligen kan låta som ”enfald” – något som eventuellt hade roat den svårflirtade Flaubert, mannen bakom böcker som Den eviga dumheten.  

 

När den nu senast kommer i ytterligare en svensk version, utförd av Jan Stolpe, under namnet Bibliomani, tar jag mig an den, med rätt lågt ställda förväntningar. För det är ju sällan även de starkaste författarna har förmåga att skriva mästerverk när de är i tonåren – Arthur Rimbaud och Mary Shelley undantagna. Liksom när det gällde romanen Madame Bovary lät sig Flaubert inspireras av en tidningstext. I det fallet en kort notis, i det här fallet ett längre och fantasifullt skrivet reportage som lägger ut texten om en boksamlare som blir så besatt av att äga vissa böcker att han börjar mörda ägarna.

 

I Flauberts novell heter han Giacomo, och den som älskar Flaubert när han är på sitt mest överdrivna humör har förstås saker att hämta här. Den skrevs ändå redan 1836, under romantikens slutskede, och att påstå att Flaubert har tillägnat sig det rådande stilidealet är ingen överdrift. Gesterna är yviga, men däremot blir det inte helt klarlagt om vi ska läsa texten som satir eller som inlevelsefull identifikation med en stackars förledd bokläsare. Giacomo beskrivs faktiskt som ”knappt läskunnig”, och blir en ond protagonist i novellen.

 

Faethons utgåva är snyggt vit, och innehåller förutom Flauberts novell själva tidningsartikeln, samt ett efterord där Stolpe dödar något av stämningen genom att lite bryskt påpeka att själva händelsen med den mördande boksamlaren var fabricerad, ett påhitt från en journalist med uppenbart litterära ambitioner.

 

Nu är Flauberts novell inte alls oäven, men utgåvan reser ändå en principiell fråga: ska vi ägna så här mycket uppmärksamhet åt författares ungdomsalster? Gunnar Ekelöf recenserade Eyvind Johnsons översättning i BLM, och var långt ifrån nöjd: ”Något värde utöver fingerövningens eller etydens har den lilla novellen knappast, man kan möjligen tillmäta den en viss lillgammal charm.”

 

Novellen har sina raljerande inslag, men jag blir inte helt kvitt en tanke att Flaubert ändå hyste sympatier för den stackars Giacomo. När allt kommer omkring är böcker ofta att föredra framför människor. Det här måste en få säga utan att bli beskylld för att vara misogyn. Jag minns en intervju med Harold Bloom när han på den ålders höst han befann sig i under sina sista 20 år talade om den gemenskap som går att upprätta med böcker, att de till skillnad från människor som du kan älska djupt aldrig gör dig besviken.

 

Dessutom: för att vara kapabel att läsa mycket måste du välja bort ett socialt liv. Läsning är asocialt till sin natur. Det behöver inte betyda att du hatar människor, men ärligt: om de vill bli lika bra som böcker måste de förbättra sig en hel del.