att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 nov. 2011

Pojkdockans dikter, Eric Fylkeson

Ellerströms gav 2002 ut en fin urvalsvolym dikter av Eric Pauli Fylkeson: Raklång på vattnet, en pocket vars urval väl inte riktigt var så avvikande från den tidigare samlingen Pojkdockans dikter från 1985. Om något var 2000-talsboken något fylligare.

Nu återutger Black Island Books, på Peo Rasks initiativ, Pojkdockans dikter. Peter Lindforss efterord har ersatts av Rasks förord, men annars är allt sig likt. Fylkeson skriver ogarderat, och för den som vant sig vid senare års svenska poesiklimat blir nog mötet med hans dikter en konfrontation.

För mig råkade det bli så att jag läste Fylkeson före allt annat: före Bruno K. Öijer, före Pia Tafdrup, före Katarina Frostenson. Jag såg honom i Nässjö 2003, och jag brukar nog inte bli starstruck, men – ja, där var han, han som lärde mig att poesins leende är mörkt: ”Det är mörkt / och jag är lycklig”. Så enkla rader – så lätt skrivet, och så himla bra.

Att han aldrig blivit en central poet är kanske beklagligt. Som titeln antyder handlar det om den mångbesjungna pojkperioden, manliga författares favoritepok. Det är poesi på allvar, som i den långa ”En poetisk thriller om inträdet i världen” blir en surrealistisk födelsedikt, med grotesk symbolism. Men världen har blivit groteskare.

Fylkesons sätt att skriva är som sagt ogarderat. Han bejakar den totala osäkerheten, i darrande fraser, som också visar att man inte behöver vara kvinna för att längta efter ett (eget) rum: ”Jag längtar efter ett rum / där jag kan gömma mig / Ett rum / där jag kan gömma mig / och sedan kanske hitta mig”. Han skriver så obesvärat avslöjande, blottställt och utan rädsla, utan att behöva snylta på självbiografins genvägar.

I sin märkligaste bok Skuld (1978) gör han ändå det – skriver uttalat självbiografiskt. (En formell självbiografi gav han ut i början av 90-talet, där han också avslöjade vad initialen ”K.” i forne kollegan Bruno K. Öijer står för – föga smickrande läsning.) Boken Skuld är för övrigt ett udda inslag inte bara i Fylkesons produktion, utan i svensk poesihistoria överhuvudtaget.

På tal om märkligheter är dikten ”Minne” den enda dikten som är daterad – till just det ödesdigra datumet ”Elfte september 1972”, och handlar om askan efter två flygplan:

En välklädd man med hund

kontrollerade lidandet

genom att låtsas vara

betydelselös.


Inne i danspalatset.

De vitklädda

misshandlade mitt minne

till oförstörbarhet.


Fann honom

hopkrupen över bordet,

jag och skriken

var ensamma i fönstret.


Såg två plan lyfta.

Nån ringde genom askan.

Några rader i den här boken kunde ha yttrats på scenen av en bedagad kvinnlig skådespelare i slutet av sin karriär, långt efter folkpensionsåldern. Detta i dikter skrivna då poeten var tjugofem. Något senare kan jag tycka att hans talspråkliga idiom tar över lite väl mycket, men som helhet är det en förtjusande bok – helt följdriktigt med en återutgivning, då det handlar om ett författarskap som blivit orättvist förbisett.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar