att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 okt. 2019

Jakobsböckerna, Olga Tokarczuk, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel


Nobelpristagaren Olga Tokarczuks storverk Jakobsböckerna är en ambitiös exposé över Polens historia. Det är en läsning som utmattar och belönar i lika hög grad.   

I min kommentar till Olga Tokarczuks Nobelpris förra veckan jämförde jag med tv-serien, hur den inte är i närheten av att ge sin publik lika hänförande upplevelser som läsaren får av riktigt god litteratur. Under helgen har jag under cirka femton timmar binge-läst Jakobsböckerna, det nästan tusensidiga mästarprovet från denna polska trollkonstnär. Nu känner jag mig styrkt i uppfattningen om romanens överlägsenhet.


Den långa berättelsen kan tillåta sig ett annat tempo, ett annat tålamod. Långsamt formas berättelsen där först efter ett par hundra sidor en slags huvudperson kristalliseras, den judiske predikanten Jakob Frank. Tiden är 1700-talets andra hälft, och platsen är polska Podolien, där polacker, judar, rusiner och turkar försöker samsas.

Kring Jakob samlas anhängare som ser honom som en profet, en Messias, och de ser ett ljus som strålar ur hans hjässa. Inför deras ögon uträttar han mirakel. Liksom i mången god historisk roman fungerar tidsskildringen ibland som en förevändning för att diskutera nutida missförhållanden. Ämnen som avhandlas är filosofi, Bibelexegetik, AI (den första schack-datorn), alkemi, judarnas förföljelse, folkvandringar, makthavarnas egoism, paragrafryttarnas principfasta idioti.

Sträng realism och uppsluppen fantastik går hand i hand här. Ur myllret av bifigurer veckas en berättelse om Polen fram. Det är en berättelse om splittring, om friktion och konflikt. Till det utmanande hör att Tokarczuk vågar utmana den offermentalitet som alltid hört till hemlandet, och avslöjar att man under historiens lopp gjort sig skyldiga till egna övergrepp.  

I romanen återfinns både kollektivets röst och den singulära författarens. Det objektiva utanpåverket ger vika för en subjektiv, egensinnig och konstnärlig redogörelse, där olika mer eller mindre opålitliga berättare turas om att föra pennan, som inte sällan doppas i ironins uppfriskande bläckhorn. Tokarczuk skildrar en brytningstid, då vidskepelsen och vetenskapen kämpar om herraväldet. Upplysningens idéer kastar en skugga över individernas liv.

Hon har begåvats med både den bredaste och den tunnaste penseln när hon målar sitt hemlands porträtt. Det är förbluffande att denna ganska komplicerade typ av roman sålde 170 000 exemplar bara de första månaderna i handeln för fem år sedan. Lika förbluffande att vi fick en svensk översättning redan året därpå – utförd av Jan Henrik Swahn, som har arbetat hårt med att överföra originalets mångstämmiga mångtydigheter och blandning av arkaismer och anakronismer, bondskt skvaller och lärt floskelmakeri, till en utmärkt svenska.

Detta labyrintiska storverk har gett Olga Tokarczuk möjligheten att skriva in sig i en huvudsaklig manlig tradition. Med ytterst få undantag är den megalomant omfångsrika romanen just männens område. Tänk bara på tidiga 1900-talsklassiker som James Joyces Ulysses eller Thomas Manns Bergtagen, eller på senare tid David Foster Wallaces Infinite Jest eller Roberto Bolaños 2666. För att inte tala om de långa sviterna från Marcel Proust eller Karl Ove Knausgård.

Det har också blivit en bok som excellerar i finurliga tricks såsom bakvänd paginering (den börjar på sidan 986), illustrationer och kartor. Det är ett sätt att skriva som svårligen låter sig överföras till e-boken eller ljudboken. För hur behåller man fokus om man lyssnar, eller scrollar fram så många sidotrådar på en skärm? Att tillbringa en helgs intensiv inbunden läsning i detta sällskap har varit utmattande men också belönande, därför att ett mindre koncentrerat tillägnande av innehållet hade aldrig motsvarat den entusiasm jag nu känner inför Olga Tokarczuk.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/10 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar