att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 apr. 2019

Ett system så magnifikt att det bländar, Amanda Svensson, Norstedts


Trillingarna Sebastian, Clara och Matilda turas om att föra ordet i Amanda Svenssons fjärde roman. Allt medan vi rör oss geografiskt över världen, från London till Påskön, via Berlin till Västerbotten, blir vi varse att här prövas familjebanden hårt. Som ett av romanens centrum fungerar hjärnforskningen Sebastian ägnar sig åt, där man analyserar hjärnans outgrundlig vägar, som visar sig i bland annat synestesi och förmågan att uppleva världen tvådimensionellt.

Amanda Svensson skriver så frejdigt att det ibland blir en ren fröjd att läsa henne. Intrigen är snårig, och gång på gång förskjuts de redan fastslagna premisserna. Att det inte blir tungt och komplicerat är ett resultat av stilens lätthet, där hon tänjer på språket och gör det spänstigt och vigt. Det är en ambitiös roman som verkligen tar ut svängarna och blir nästan oförskämt underhållande läsning. Som ett implicit uppdrag finns en normalisering av det avvikande, där hon vill visa att det vi lärt oss uppfatta som knasigt egentligen är fullt rimligt.

Det är en roman om kärlek, familjelojalitet, apor med högt utvecklad moral, biologi, missbruk, sjukdom, svek, sex. Men också om Jordens undergång. Möjligen kunde jag önska mer svärta i undergången, men å andra sidan tar Svensson sitt ämne på allvar. För även om beskrivningen ovan kan ge ett glättigt intryck så är det en allvarligt syftande roman som behandlar förnuft och känsla med perfekt avvägning. Den är också så tankeväckande att man känner sig klarvaken av läsningen. Den är kanske inte magnifik, men närapå.

(Också publicerad i Vi 4/19)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar