Det krävs en kniv för att ta sig in i de två senaste utgåvorna i Trombones Svavelserie, och det är förstås tråkigt att så många aldrig får möta den erfarenheten – att somliga böcker måste skäras upp med varsam hand för att göras läsbara. I praktiken är det 13 sidor poesi per bok, och den här gången är det böcker av Kennet Klemets (född 1964) och William Carlos Williams (1883-1963 – han råkar ha födelsedag just i dag, och hade oturen att dö redan för 60 år sedan).
De utkommer som nummer 26 och 27 i denna serie, men har få uppenbara beröringspunkter förutom att de sammanstrålar i just detta sammanhang. Deras nyutkomna böcker består av vackert formgivna häften. I Klemets fall rör det sig om, som undertiteln indikerar, ”en dikt”, medan det i Williams fall rör sig om sju dikter från hans sista diktsamling, som utkom strax innan döden inföll. Men nog om döden nu!
Klemets dikt känner vi sedan slutet av 90-talet som splittrad, orolig och rörlig till sitt uttryck. eller som när jag blundar lånar sin titel från första raden, som följs av ett flöde som sköljer över diktjaget och oss som läser. Vem blundar, och varför? Jag tänker att den som blundar vill slippa se och upleva något, men det kan också vara en strategi för att skärpa sina sinnen, göra dem mottagliga för känsligare och mindre påtagliga intryck.
Dikterna är kategoriska och hårda. Ett självföraktande jag hålls instängd i en rundgång av andras toxiska negativitet. Där finns helt klart en längtan efter något större, något bättre, något som kan bryta ”allt som kommer igen, går igen, aldrig tar slut / i hatet mot mig själv”. Förlust och saknad utgör grundtillstånd för poesin i generell mening, så också här, där vansinnet ständigt ligger på lut, vilande och latent. Här skildras upplösning inte som ett tillstånd, utan som något osäkert, något som inte kan fixeras.
Splittringen gestaltas i diktjagets försök att skriva sig ut ur alla sammanhang. Som poet tillhör du förstås redan de av samhället undanskuffade, och i Klemets dikter blir också själva poesin mer av en börda än en befrielse. Det finns ett du som indikation på det enda hoppet för den som ser hur allt håller på att försvinna. Så utmynnar hela dikten ändå i ett trots allt, ett ljus som utopiskt kan fördriva mörkret:
när jag pratar med dig
blir jag varm
blir jag någon jag inte vill vara
lyser av längtan
hänger som ljus av längtan
hur mycket mörker som än omsluter dem
blir jag så varm att jag måste ta av mig allt
att dina ögon är så gröna
Om Klemets dikt hotas att bli snärjd av sina onda tankar (å andra sidan: vem kan klandra honom för att ge upp i en hopplös värld?), är William Carlos Williams dikt mer idyllisk. Det urval ur hans sista diktsamling Pictures from Brueghel som nu utges heter Som denna blomma framhärdar jag. I flera av dikterna råder vintern, allra mest i en förtjusande dikt om isbjörnen, men också i de minnestrådar som vävs.
För så är det kanske oundvikligt med poeter på den så kallade ålderns höst, att de ger sig själva fri lejd över sina minnen, och allra helst vistas de i barndomen. Åter igen, vem kan klandra dem? Att bli gammal är ju – som Hjalmar Söderberg visste – för djävligt. Och då kan det vara en ursäkt för åldrade poeter att deras minnen för andra kan ge ett blekt intryck.
Williams inventerar barndomens lekar, människorna och de objekt som belamrar våra levda erfarenhet. Hans dikter är bildmässiga och betonar synintrycken. Med hjälp av exakthetens instrument skapar han en stark närvaro och ett idiom som på något märkligt sätt påminner om den gamle W.B. Yeats, att det finns en uppenbar vilja att visa sig på den – eh, styva linan – samtidigt som ett väldigt vardagligt tilltal bevaras. Kort sagt: Williams är en mycket amerikansk poet, som är nästan lika gammal som presidenten Joe Biden när han skriver dessa dikter, och för den delen något äldre än Yeats någonsin blev.
De explicita frågor Williams ställer angår oss alla:
hur
ska vi
ta oss ur denna
nutid
och lära oss
andas igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar