Pennvässaren. Om skrivande på lek och allvar, Alva Dahl, Morfem

I sin förra språkbok, Interpunktion, skrev Alva Dahl: ”Noggrann och uppmärksam interpunktion ger texten skärpa, klarhet och skönhet; slarvig interpunktion skapar bara förvirring.” Med det enkla semikolonet lyfter hon fram just textens skönhet; det är ett utmärkt skiljetecken, bara det inte används för ofta. Men så är det ju med det mesta inom språkbruket – en ska plocka godbitarna med fingernyporna och inte med näven.

 

Nu utkommer en mer generell språkbok från Dahls vassa penna: Pennvässaren, som den fyndigt heter, med undertiteln Om skrivande på lek och allvar. Och låt oss dröja en stund där, vid leken. Den som skriver underskattar nog oftast värdet i att leka fram sina texter. Det är en enkel formel: om du själv tycker om att skriva ökar chansen att den som läser ska tycka om din text. Regel nummer 1: underhåll läsaren.

 

Med intåget från chatGPT och de AI-genererade texterna finns det all anledning att betona lustaspekten i skrivandet. Eller lärandet, för den delen. Att lära sig skriva tar tid. Eller så här: liksom med mycket annat som har med prestationer att göra – idrott, musikutövande – går det ganska snabbt att bli bra. Men det tar lång tid att bli mycket bra. Det gäller i simning, pianospel – och skrivande. Jag när en utopisk dröm att Dahls bok ska utgöra ett incitament för det egna mänskliga skrivandet, det som är något annat än algoritmer och strategi, och i stället framhäver det personliga.

 

Så hoppas jag att de handfasta råden i den här boken ska underlätta för alla som ser en poäng i att själv skapa text. Medveten om den motvind som råder just nu inom skolväsendet – elever och studenter frestas att ta genvägar med AI – inbillar jag mig ändå att det fortfarande går att lära sig det tålamod som krävs för att skriva bra. Varför tror jag det? Jo, därför att belöningen trots allt är så stor – att bli nöjd och kanske rentav stolt inför något du själv har åstadkommit är en oslagbar känsla.

 

Dahl ser gärna skriften som en dialog. När du själv görs delaktig ökar också känslan av samhörighet. Tänk: någon har lyssnat på dina åsikter, någon uttrycker instämmande eller ogillande. Var och en blir nog salig på sin skrivprocess. Dahls ideal är det förutsättningslösa och okritiska skrivandet i inledningsfasen, och det kan säkert vara lämplig för de flesta. Men jag är inte säker på att det går att hitta universella regler. En skribent kan skriva oerhört långsamt men ändå få ur sig mer text än någon som följer det förutsättningslösa skrivandet. Författaren Alan Hollinghurst – känd för sina långa meningar med avancerad satskonstruktioner – skriver så långsamt att han enligt vad han själv sagt nästan aldrig behöver ändra ett ord eller ett skiljetecken i sina (med förlov sagt) lite väl långa romaner.

 

Nog finns det åtskilligt att låta sig inspireras av i Dahls framställning. Hon delar med sig av sina erfarenheter som skribent i olika genrer, som redaktör, som översättare. Hon litar på läsaren, och det är förstås viktigt för att etablera ett förtroende: det gör det lättare för oss att lita på henne. Här saknas den underskattning som tyvärr är ganska utbredd när en läser språktexter annars. Jo, jag fattar att det måste göras tillgängliga för den breda allmänheten, men den breda allmänheten är mer intresserad av kunnig om språk än vad som ibland framkommer.

 

Jag gillar också de sansade resonemangen om disciplin. Det ska vara roligt att skriva, visst, men glädjen måste samköras med disciplinen. Anekdotiskt finns det nog fler arbetshästar än divor bland de mer långlivade skribenterna – men nog måste man föreställa sig arbetshästen lycklig … Koncist och effektivt berättar Dahl om fallgropar, men också om de hjälpmedel som står till buds (tack, internet). På tal om stil växlar Dahl snillrikt mellan ”hen” när hon för ett allmänt resonemang och ”han eller hon” när sammanhanget så kräver – det vill säga när hon diskuterar purister. Hon har ett radikalt förslag: vi borde alla anta rollen som antingen aktivist eller purist i olika situationer, och slå det ur hågen att låta dessa roller bli en del av vår identitet. Med ett smidigt ord vill hon att vi ska vara mer pragmatiska, och gärna för mig.

 

Svensklärares och språkpolisers ”befängda förbud” får sig också en liten känga: ”Den grammatiska hammaren ska inte bankas hejvilt i andras huvuden för att dämpa deras skrivklåda, utan nogsamt och eftertänksamt slås ned i texten för att ge den bättre stadga.” Som jag önskar att cirka 50% av mina svensklärarkolleger tog del av detta, med tanke på hur de fortsätter återskapa destruktiva regler om hur meningar inte får inledas. (Och vem har hittat på detta?)

 

Här finns en återupplivad diskussion om stilfrågor, som jag återigen kopplar till AI-diskursen, med dagliga rapporter om dess försåtliga utveckling på skolans verksamhet. Jag har redan läst fler AI-texter än jag velat, men det har bara ökat min övertygelse om vad som skiljer människan från maskinen. I första hand: variation. Och vidare: oförutsägbarhet. Det är ofta idiosynkrasier som gör en text levande – dessa nästan omärkliga inslag av listig uddhet.

 

Trots allt slås jag av en dyster fråga när jag läst klart Dahls bok. Är vi de sista som skriver, och i förlängningen, de sista som läser? Det finns lite för många tecken på det för att jag ska känna mig helt bekväm. Jag tar språket på allvar. Men jag tycker också att det är något  av det roligaste som finns. Integritet och personlighet blir våra starkaste vapen, skriver jag, tills min inre redaktör reser flagg: ”vapen?” Varför inte ändra till detta: Integritet och personlighet blir våra skarpaste verktyg. Det är ändå bra egenskaper att odla, och det sker inte med hjälp av AI. Däremot är Alva Dahls Pennvässaren bra att tillgå om du vill utveckla din personlighet och integritet.