Det trettionde året, Ingeborg Bachmann, översättning Linda Östergaard, Ellerströms

Mycket var dåligt med 10-talet, men desto mer välkommet var Ellerströms satsning på den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann. Till de fyra titlarna som utgavs under 10-talet läggs nu novellsamlingen Det trettionde året, passande nog när det har gått femtio år sedan författaren dog. Samtliga är översatta av Linda Östergaard (som inledde sitt arbete redan 2009 med Malina, på annat förlag).

 

Det trettionde året utkom 1961 på tyska, och två år senare förelåg en svensk översättning signerad Arvid Brenner. Ett för- eller efterord hade här varit behjälpligt för att kontextualisera, men här skickas vi raskt in i den första av de sju novellerna. Det är en kort prolog som sätter stämningen, för att etablera tillståndet för barnen i Österrike under efterkrigstiden: ”De hoppar hage till helvetet på ett ben och jämfota in i himlen.” Jämför med PJ Harveys ord från dikten ”Autumn Term” i fjolårets Orlam: ”I must ascend / three steps to hell. / The school bus / heaves back up the hill”.  

 

Barndomen slits sönder av det som brukar kallas erfarenhet. Bachmanns metod är att låta kategoriska utsagor peppra texten och ge den en stämning av det oåterkalleliga. Paradiset är skövlat, allt är redan förstört, så vad ska man då ta sig till? När en person ges en etikett liknas det vid ett mordförsök på verkligheten.

 

Den ödesmättade stämningen fortsätter i titelnovellen, som gör missnöjet till huvudpersonens ständiga följeslagare, och ger honom besvär att infria sin potential. Livsbesvikelserna blir Bachmanns huvudtema: ”alla är rädda för döden, den enda räddningen från den oerhörda kränkningen som livet är.” Du tycker kanske att det här låter mer än lovligt deppigt? Jo, men poängen är att vi görs medvetna om värdet i att konfrontera dessa oönskade sidor av oss själva.

 

Det krävs mod för att ställa sig öga mot öga med dessa faror. Bachmann gör det med hjälp av tankens skärpa och dess komplexitet. Det jobbiga med att vara vid liv är ju sanningarna. Vishet gör ont. I sin ontologiska besiktning närmar sig Bachmann filosofin, och det sker med förtecken som pekar ut livets upphörande. Men i stället för att nöja sig med slapp apokalyps-lit föreställer hon sig ett slut som blir både oförutsägbart och helt väntat (spoiler: det slutar dåligt).

 

Att litteratur ska ägna sig åt igenkänning är en seglivad kliché, som då och då ändå blir något mer än en billig truism. Bachmann lyckas vara både originell och universell. De här novellerna är intensiva, i synnerhet den som handlar om han som är inne på sitt trettionde år, han som stolt proklamerar att ”där skönheten är, där är mitt paradis”. Det är en enkel formel, men svår – svår, eftersom paradiset är – som vi lärt oss – skövlat. Därmed handlar novellerna till stor del om det som inte blir av.

 

Så också i en annan favorit, ”Ett steg mot Gomorra”, som låter två kvinnor inledas eller inleda varandra i frestelse, en kväll när den ena av dem väntar på sin man. Även om det är orättvist mot Bachmann att jämföra en så unik röst med andra författare finns här något av den olustiga stämning Katherine Mansfield (världens bästa novellförfattare) åstadkommer, till exempel i novellen ”En kopp te”. Men det betyder inte att du kan fånga Bachmanns egenart med så enkla grepp (liknelsen). Novellerna saknar texttypens grundläggande egenskaper.   

 

Novellerna tar upp de gränser vi stångar oss mot, de begränsningar som vi själva framställer. Vad är det då som gör dem så bra? På ett sätt går det inte att återge, utan att ge efter för parafraser och referat. Det som saknar motstycke går utanför alla referensramar. Riktigt bra litteratur har ingredienser som touchar det magiska – dess gåvor är otillgängliga och den lycka den skänker är hemlig. Här kan bara sägas att det här är en bok som var och en borde unna sig att läsa. Du kanske har annat i din semesterhög? Lägg dem åt sidan, lär dig prioritera – det här kan inte vänta.  

 

En kan alltid fråga sig: varför översätts Ingeborg Bachmann till svenska just nu? Tja, det kan bero på att viktiga författarskap blir förr eller senare tillräckligt angelägna. Det vi kan hitta här är en hög ambitionsnivå och fokus på att berätta något i en ny form. Något liknande håller på att ske med en annan österrikisk författare, Marlen Haushofer. Det är två goda tecken för vår inhemska litteratur att vi nu getts chansen att läsa mer av dessa österrikiska stjärnor.