[ur mitt förord:]
I dikterna till
Plath gör sig Hughes i stort sett av med den regelbundna strofindelning han
vanligen nyttjar, till förmån för längre berättande dikter. Skapas ny
förståelse och nyanseras bilden om man så att säga lägger deras texter jämte
varandra? Plath kallade sin passion för en svart panter, och gav Hughes
epitetet ”svart marodör”. Men livet är ingen deckarhistoria där en skurk ska
sättas bakom lås och bom; inte heller är livet en grekisk tragedi och om något
behöver vi lära oss avförtrolla kärlekshistorien mellan Hughes och Plath.
Hughes tar ned den på jorden med sina dikter, visar att det i slutändan ändå
bara var två människor som var förälskade i varandra, som skadade varandra men
också tog hand om varandra och hjälpte varandra att växa som både människor och
som konstnärer. Ibland var de kärleksfulla, ibland hatiska – ungefär som i
vilken kärleksrelation som helst, med andra ord. Det här blir då en bok som
återställer en jämvikt och tillåter oss att läsa både Hughes och Plath utan att
ta ställning till vem som har gjort rätt och vem som har gjort fel. Deras
rivalitet både dränerade dem och gav dem ny energi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.