Vänta, blinka, Gunnhild Øyehaug, översättning Lotta Eklund, Månpocket

Först trodde jag att romanen Presens maskin var den första av norska Gunnhild Øyehaugs böcker att översättas till svenska, men upptäckte att jag helt missat att Forum redan 2010 gav ut romanen (novellsamlingen?) Vänta, blinka, som kom på norska 2008. Omslaget på den Månpocket jag hittade får den att likna en ungdomsroman.

 

Men Månpocket? De finns väl inte längre ens? Med händer darrande av nostalgi (att hävda att Månpocket räddade mitt liv på 80-talet vore inte att säga för mycket) läser jag Øyehaugs novellsamling (roman?), med den lockande undertiteln ”En perfekt bild av ett personligt inre”. Men är det en roman? Frågan är redundant: en roman är så mycket – eller kan vara, i en förfaren författares händer.

 

Karaktärerna i ”romanen” beter sig så som människor gör, oförutsägbara i sina handlingar och outgrundliga i sina tankar. Det är Ingrid, ung litteraturstudent som bor i sitt huvud (som man ska), men världen gillar inte människor som bor i sina huvud. Och Kåre, den självupptagna författaren som går sin tjej Wanda på nerverna. Och Linnea och Robert som åker till Glyptoteket i Köpenhamn. Och Elida och Magnus, och konstnären Trine, och Viggo … Och så är det förstås Dante och Kafka, Sofia Coppola och Quentin Tarantino, och PJ Harvey.

 

Men vad handlar det om? Det handlar om tid, om livsval, om drömmar, om moderskap, om slump, men allra mest om neuroser. Øyehaug ger sin novellsamling (roman) fria händer och låter den forma sig efter sitt eget behag och sina egna nycker. Hemligheten ligger i formatet, med de korta nedslagen i karaktärernas vardagsliv. 72 korta texter hälls i läsarens knä utifrån olika berättarperspektiv, och hela tiden tillåts vi närvara när de känner sig osedda och oönskade, genom ett generöst tilltal. ”Här ser vi Sigrid”, som första meningen lyder.

 

Med hjälp av lågaffektiv aggressivitet följer vi karaktärerna, som lyckas vara både töntiga och coola på samma gång, eller bara en aning för självmedvetna för sitt eget bästa. Som effektivt berättargrepp lånar Øyehaug den påträngande berättaren, för att åstadkomma verfremdung (alltså att vi påminns om fiktionskontraktet). Hon arbetar med igenkänning men låter situationerna skruvas åt ett extra varv. Till det märkliga hörs också att hon skapar karaktärer som tar livet på allvar utan att de för den sakens skull blir tråkiga eller att de reduceras till stereotyper.

 

Nyligen översattes novellsamlingen Knutar (tredje att översättas för den som håller räkning), och i den här romanen finns en anspelning på den (en blinkning!), där Kåre berättar om en huvudperson i en novell som ramlar i en trappa på IKEA, vilket också sker i den första novellen i Knutar (som utkom innan Vänta, blinka). Att försöka reda ut allt som sker i den här intelligenta och roliga och mänskliga romanen (novellsamlingen) går bara inte.

 

Som en slags huvudperson i denna hybrid mellan roman och novellsamling fungerar Sigrid, hon vi träffade först. Hon attraheras av Kåre, och de träffas, men relationen är inte enkel, och försvåras av att Kåre och Wanda precis innan gjort slut. Typ. Sigrid identifierar sig med månen, men allrahelst månskäran – ett ljus som täcks av ett större mörker. Men när den metaforen inte duger ser hon sig i markören på dataskärmen, den som väntar och blinkar – och där har vi titeln på denna märkligt pigga bok.

 

Och hela tiden ändrar den sin skepnad, denna udda bok. Den lever högt på sin 00-talsvibe, med snyggt inlindade PJ Harvey-låtar för att sätta stämning. Fast lika gärna som att tala om 00-tal kunde man lätt förskjuta tidsperspektivet och koppla till den typ av stämning som skandinaviska fin-de-siècle-författare som Herman Bang och Hjalmar Söderberg. Det är en roman som både fångar en tidsanda och återskapar en tidlöshet.

 

Slutligen finns här ett av de vackraste (och märkligaste) exemplen på foreshadowing som jag stött på, när hon återger en scen i Virginia Woolfs Mrs Dalloway, med flygplanet som skriver ett reklambudskap på himlen. Det går inte att tyda, och Øyehaug läser in en universell tes om tolkning: var och en läser olika bokstäver, där alla har lika rätt som de har fel. Något senare vecklar en fjäril som huserat i Sigrids rumpa ut en banderoll med texten ”JAG LÅTSAS ATT JAG KLARAR AV DET HÄR.”