Utan samvete? Hur vi förlorade vår inre röst, Cecilia Sjöholm, Norstedts

Ett av 1900-talets mest karakteristiska citat stod Bertolt Brecht för: ”Erst kommt das fressen, dann kommt die Moral.” Först kommer maten, sedan kommer moralen. Hur lyder det citat som ska summera 2000-talet hittills? Kanske det karaktären Shiv Roy yttrar i tv-serien Succession: ”Grejen med oss är att vi inte bryr oss.”

 

Båda citaten hittar jag i Cecilia Sjöholms nya bok Utan samvete. Hur vi förlorade vår inre röst. Det var en intervju i senaste numret av tidskriften Balder som uppmärksammade mig på boken – säg aldrig att kulturtidskrifter inte gör nytta – och det är en bok som har mycket att säga om tidsandan. En sak jag saknade i valrörelsen i fjol var ordet ”solidaritet”, för det känns som att politiken har blivit helt instrumentell och volymräknande. Hur kan mellanmänskligt arbete utföras utan fokus på människor? Det kan aldrig bli sunt i slutändan.

 

Solidaritet är närbesläktat med samvetet. I fem effektivt skrivna kapitel går Sjöholm, professor på Södertörn i estetik med fokus på konst, etik och politik, igenom olika aspekter av samvetet. Hennes tes lyder i korthet: ”Genom samvetet är vi en del av kollektivet, men genom samvetet fångar vi också upp oss själva.” Samvetet är både personligt och något vi skapar i samarbete med andra. Lite tillspetsat kunde det sägas att det är ett verb: att sam-veta.

 

För att samvetet ska utvecklas behöver vi lära oss att tänka själva, och inte följa doktriner eller ideologier. Sjöholms exempel går tillbaka till 1500-talssnubbarna Montaigne och Shakespeare, men också 1900-talstänkare som Arendt och Adorno. Hennes resonemang är glasklart, och i bästa mening har hon skrivit en bok som inte nöjer sig med att besvara frågor, utan också vill generera nya frågor, intressantare frågor. Hennes syn på samvetet handlar om att det är en strävan.

 

För att utreda samvetets funktion i våra liv behöver hon gå till konsten. Shakespeare tar som vanligt upp det mesta utrymmet, men det är motiverat. Ärligt talat: när läste du själv Shakespeare senast på frivillig basis? Ett av problemen med att bli monument – det Shakespeare varit sedan romantikerna gjorde honom salongsfähig i början av 1800-talet – är att man blir tagen för given. I samhällsdebatten har Shakespeare också blivit märkligt frånvarande de senaste tio åren eller så – och det är synd, eftersom han har, som Sjöholm visar, mycket att lära oss fortfarande. Inte minst i frågor som rör vår psykologi, vår moral.

 

Sjöholms uppfattning om Shakespeare liknar Harold Blooms: vi lär oss att tänka genom barden, som lär oss att se in i oss själva – men vi lär oss också att se in i andra människor. Litteraturen som kunskapsform: det är en så vacker tanke att jag önskar att någon politiker gjorde den läxan någon gång. De psykologiska mekanismer som Shakespeare blottställde återkommer hela tiden hos moderna makthavare. När Adorno påpekade att nazisterna stal sömnen från världen ekar den nyblivna mördaren Macbeths ord, när han inbillar sig rösten: ”Sleep no more! / Macbeth does murder sleep”. Samvetet som en inbillad (men verklig?) röst är något Sjöholm flitigt återkommer till, med exempel från bland annat Richard III.

 

En bok om samvetet berör också de rikas svinaktiga beteende. Är det här ett nytt fenomen, eller har det bara blivit fler rika människor och därmed mer synliggjort? Genom fiktionen ges vi tillträde till denna besudlade värld, kanske bara för att makten och dess konsekvenser har en så förutsägbar dramaturgi (lex Jay Gatsby). Men viktigare är det att nysta i några andra av Sjöholms frågor, som vad det egentligen innebär att vara samvetslös. Frågan om ondskans tillhörighet – filosofin eller religionen – är felställd. Det är en fråga för ekonomin.

 

Ett gammalt talesätt lyder: man måste vara rik för att vara snål. (Nej, det är inte gammalt, jag kom på det nyss.) Brechts ord, som i förlängningen rättfärdigar att en fattig men inte en rik stjäl, erbjuder en förklaring men ingen lösning. Men snålhet är inte enbart snålhet avseende pengar: de rika är snåla generellt. Det framgår tydligt i Succession, att de fyra syskonen är helt renons på allt som har med kulturell bildning att göra. Det enda de gör är att sträva efter mer makt. Vad de saknar? En själ. De förevisar inget annat än en världsfrånvänd brist på glädje.

 

Samhällsutvecklingen har påskyndat detta själlösa beteende, där vinstmaximering premieras och räknas i siffror som stegrar sig. Samvetet har blivit något de rika har behövt tysta, men den inre rösten finns förstås där ändå. Hur ska då en inre röst skiljas från en tanke? Sjöholm lanserar idén att röster inte ska diagnostiseras; de är en del av vårt naturliga sätt att tänka. Det är också här hennes bok blir som mest värdefull: ”Kanske är det till och med en större skillnad mellan hur hjärnan aktiveras i en inre monolog respektive dialog än vad det är mellan ’riktigt’ tal och tänkande.”  

 

På sätt och vis hade jag önskat mer om hur vi tänker, men det här är en relativt kort framställning, och det är en av de spännande delarna i att vara människa, detta att vi kan ta del av modern hjärnforskning och ändå känna att den inte täcker hela spektrat av hur vi faktiskt tänker. Freuds överjag kvarstår som den fortfarande bästa metaforen för ett samvete, och Sjöholm återupplivar med glatt sinne den Freud som menade att samvetet aldrig blir nöjt, utan kräver allt större uppoffringar av oss. Som del av förklaring till dagens utbrändhet är det svårt att argumentera emot en sådan uppfattning: den som aldrig är nöjd måste fortsätta förbättra och putsa på den fasad som ska visas upp, både inför andra och inför sig själv.

 

Hannah Arendts tes om den banala ondskan fick åtskillig kritik, men Sjöholm menar nog underförstått att den som handlar utan genklang i sitt inre – som nazisterna ju gjorde – blir ett lätt byte för auktoriteter. Vi behöver lära oss tänka mot det som inte vill vårt bästa, för samvetet förvrids annars. Men det är en svår balansgång, att både tänka självständigt och i samarbete med andra. Att, som Sjöholm gör, sammanföra kapitalism med krigsbrott, kan  te sig smaklöst – eller bara som ett facit.

 

Det finns förstås många fler trådar att nysta i: artwashing, som Sjöholm kortfattat kommer in på, alltså rika mecenater som utnyttjar konsten för att framträda i offentlig god dager och sedan utföra sina smutsiga affärer i skymundan. Ett problem med det är att den som spenderar som allra mest är också den som gör de mest olovliga affärerna bakom lyckta dörrar. En annan tråd är den woke-kultur vi har talat om de senaste åren, som mest verkar handla om olika generationers form av humor och grad av känslighet. Men frågan är komplex: att nöja sig med mantrat att humor ska sparka uppåt räcker inte. En ytterligare annan tråd är den dåliga modern, det avtal som Rachel Cusk bröt med i början av 2000-talet med sin självbiografiska roman A Life’s Work, och fick betala ett högt pris för (not till samtiden: en lysande författare är sällan en lysande människa).

 

Allt det här har med samvetet att göra. Det är förstås hemskt att en bok som denna, en bok om samvetet, ens behöver finnas. I en ideal värld hade vi talat om andra saker. Som Brecht sa, att ett samtal om träd blir brottsligt eftersom det försummar så mycket grymhet … Ja, en bok om träd: ska det vara för mycket begärt?