Fragment, Sapfo, Gjendikta av Per Esben Myren-Svelstad, Gyldendal

Vad tycker du om Sapfos Fragment 72? Svara inte, för det är en kuggfråga: du har förmodligen inte läst det, eftersom det vanligtvis är utlämnat från de översättningar som brukar publiceras. Mirakulöst nog ges vi ett tillfälle att läsa det nu, i nynorsk översättning av Per Esben Myren-Svelstad. Här är då ”72” i sin helhet (ellipserna pekar som bekant ut lakuner i texten):

 

…

… oss …

…

…

…

…

…

…

 

Nu tror jag på fullt allvar att människor kan delas in i två kategorier. De som ser detta som en fulländad dikt, och de som inte gör det. I kärleken finns bara ett vi, aldrig ett du och ett jag, och det är något som Sapfo inskärper i sina dikter. Ska essensen i hennes kärleks- och diktbudskap presenteras, måste det bli i denna enkla form: ”oss”. Ibland räcker det med ett enda ord. Vi läser Sapfos ord, och blir delaktig(a) i hennes gemenskap. Och vips är alla avstånd avlägsnade.

 

I den norska serien ”Kanon. Antikkens litteratur på norsk”, som inleddes 2014, var turen häromåret kommen till Sapfo. Fragment lyder titeln, och med undantag för nummer 1 rör det sig också om mer eller mindre kvarlämnade bitar från fullständiga dikter – tyvärr oftast mindre. I den här boken samlas fragmenten utefter de nio böcker (bokrullar) som länge bevarade dem i biblioteket i Alexandria, och kanske är det litteraturhistoriens sorgsnaste rad jag läser när det blir dags för den sjätte boken: ”Ingenting er overlevert av bok 6”.

 

Vad som återstår är cirka 6,5%, eller 650 rader av 10 000, till stor del bevarade som citat av romerska auktoriteter. Det här är den första kompletta versionen på norska, och tecknar ett skandinaviskt mönster med den första kompletta på danska 2021, samma år som Bengt Eriksson gav ut den första kompletta på svenska. Men ”komplett” måste användas med försiktighet, för även om Fragment 71 finns med här saknas en del andra som kan hittas i olika engelska versioner. Aldrig får en vara nöjd.

 

Ändå är det en fröjd att läsa Sapfo på nynorsk. Jag har sagt det förr, men den bästa Sapfo-översättningen till svenska borde utföras på dialekt – helst gotländska – för att närma sig hur det var att ta del av dikterna i original, då hon skrev (skrev hon? eventuellt, troligt …) sina dikter på aeolisk dialekt, som talades på ön Lesbos. Danska och norska är tillräckligt nära för att ge illusionen av något igenkännbart, men också tillräckligt fjärran för att det ska ge illusionen av något främmande. Och Myren-Svelstads nynorska är svårare än Moestrup & Christiansens danska.  

 

Inte mycket är känt om Sapfos privatliv. I en berömd notis från 900-talet efter Kristus spekuleras i vem av åtta namngivna män som var hennes far: Simon, eller Evmenos, eller Eerigyios, eller Ekrytos, eller Semos, eller Kamon, eller Etarkhos, eller Skamandronymos. Mamman hette Kleis, liksom Sapfos (eventuella) dotter. Hon kan ha varit gift, och notisen anger namnet Kekylas (som en kommentar upplyser kan anspela på ordet ”Kerkos”, som betyder kuk). Det kan också vara värt att veta att antiken saknade binära ord för sexualitet, och lesbisk kärlek förknippades med oralsex.    

 

Liksom nutida popmusik var Sapfos kultur muntlig. Troligen existerade dikterna i olika varianter, inte olikt det Taylor Swift håller på med för tillfället när hon på nytt spelar in sina gamla album, och då och då ändrar i textrader. Låten ”Revenge” från Speak Now-albumet har bytt ut den vagt misogyna raden ”She’s better known for the things that she does / On the mattress” till det mer woke-klingande ”He was a moth to the flame / She was holding the matches”.

 

Med hjälp av nitiska fotnoter blir det här en guldgruva för den filologiskt intresserade. Varje ny översättning av Sapfo lär en något nytt. Den som vill lära sig mer om exempelvis Fragment 130 hänvisas till Anne Carsons bok Eros den bitterljuva. Här uppfinner Sapfo ordet ”bitterljuv”, som Myren-Svelstad översätter bokstavligt till ”søt-bittre”, för att markera att det är ett avvikande begrepp. Med undantag för den senaste svenska översättningen (Vasilis Papageorgiou & Magnus William-Olsson 2022), som väljer ”bitterljuva”, översätts ordet glykypikron oftast med det söta innan det bittra. ”Bitterljuv” har blivit en kliché, men är inte det när Sapfo uppfinner det.

 

I fem av dikterna talar Sapfo om sig själv. Det vill säga: hon nämner sitt eget namn fem gånger. Men egentligen talar hon om sig själv i alla dikterna, och det gäller förmodigen också den som blivit den mest ikoniska, Fragment 31 som inleds ”Plötsligt framstår han som en gudars like” i Jesper Svenbros översättning. Det är ett äventyr att läsa den på norska, där vi lite längre ned kan läsa om ett diktjag som blir ”heilt utan stemme, / for eg greier ikkje å snakke”. Det låter vardagligt? Kanske det är så dikten ska uppfattas: det vardagliga som tränger in i det högtidliga, bröllopsdikten som inte kan hejda diktjagets starka känslor inför brudens skönhet.

 

Dessa starka känslor förråder diktjaget, som när i Fragment 57 en ohöljt klassförakt uppenbaras. I Fragment 37 använder Myren-Svelstad ordet ”kjeftsmell” som metafor för kärlekssmärtan. Och den som söker aktuella referenser hänvisas till Fragment 160, som innehåller en väninnekör av Lena Anderssons snitt (”veninneflokk” på norska).  

 

Nya fynd 2004 och 2014 har inneburit att bilden av Sapfos poesi har utökats och utvecklats. Om det finns rättvisa i logiken (logik i rättvisan) torde det innebära att vi har ytterligare nya fynd att vänta nästa år. Med det följer troligen nya översättningsvolymer, nya versioner av dessa bekanta dikter.