Det radikala hoppet. Mod och mening i en kulturkollaps, Jonathan Lear, översättning Svenja Hums, Daidalos

Det är ingen överdrift att påstå att vi står inför omvälvande tider, där vi behöver rusta oss för förändring. Få saker skrämmer människan lika mycket som förändring: vi vill ha trygghet, vanor, gamla banor, gamla hjulspår, rutin. Klimatfrågan, inflationen och krigen och flyktingströmmarna kommer att ha stor påverkan på vår vardag inom den närmsta tiden. Jonathan Lear skrev 2006 en bok som kan ge oss vägledning inför förändrade livsvillkor, och att den översätts först nu kan vara ett tecken i tiden.

 

Det radikala hoppet. Mod och mening i en kulturkollaps handlar om den sista stora hövdingen för apsáaloke-folket, Plenty Coups. Lear kallar dem Kråkindianer – från westernfilmen känner du dem som Crow People – och innan du anmäler honom till folkdomstolen anger han Plenty Coups själv som källa, liksom att många av de medlemmar ur Kråkindianstammen som Lear träffat vill heta just ”indian” och inte ursprungsbefolkning eller infödda amerikaner. Han förlitar sig på böcker av Frank B. Linderman, en cowboy som blev vän med Plenty Coups.

 

Plenty Coups levde 1848-1932, och var ledare under den period i slutet av 1800-talet då Kråkindianerna övergav sitt liv som nomader, jägare och krigare och hamnade i reservat. Därav den stora förändringen, och det paradoxala hopp som Lear tycker sig skönja i Plenty Coups reaktion. Den svenska undertiteln betonar modet, medan originalet endast utpekar ”Etichs in the Face of Cultural Devastation”.  

 

Du undrar över hövdingens namn? Han döptes till Alaxchiiaahush, som kan översättas till ”många bedrifter”. ”Coups” är namnet på den stav en Kråkindian kan fästa i marken, som ett tecken att ingen fiende får passera den gränsen. Plenty Coups skulle bli den sista hövdingen, och hans lakoniska summering av tiden efter att de hamnade i reservaten löd: ”Efter det hände ingenting”. Lear gör halt vid detta uttryck: var det en depression som Plenty Coups gav uttryck för?

 

Nej, snarare handlade det om att ”ingenting” avsåg funktionen och meningen. Vi kan inte använda oss av våra egna referensramar för att förstå en annan kultur. Lear gör utsagan till något annat än det bokstavliga. I bokstavlig mening hände åtskilligt: Plenty Coups blev aktivist, ägnade sig åt jordbruk, och bidrog till stora politiska förbättringar för Kråkindianerna. 

 

Lear skriver om modets medelväg. Den som är modig tar inga onödiga risker. Det som kallas ”coups” är en slags meritskala. Historiskt slog sig Kråkindianerna samman med den amerikanska armén för att besegra den gemensamma fienden Siouxindianerna. Trots löftesbrott och utebliven betalning för mark, samt slakt av Kråkindianernas hästar, saknades tankar på repressalier hos Plenty Coups. Det här gör honom inte till någon Nelson Mandela-hjälte som vi i uppbyggligt syfte kan intyga vår tacksamma vördnad.

 

Kråkindianerna blev av med sin kultur när de förpassades till reservaten. De kunde fortsätta utöva sina riter, men till vilken nytta, när de inte längre hade något syfte. Därav den bittra nostalgin, som också går att finna i Louise Erdrichs roman Tracks, med sin emblematiska öppningsmening: ”We started dying before the snow, and like the snow we continued to fall.”  

 

Det som gick förlorat summeras av Lear: ”Vad som däremot inte kan räknas som en händelse är kollapsen av de begrepp med vilka människor förstår att någonting händer.” De enkla göromålen, som får världen att hänga samman, tappar sin mening. Det här kan väl tillämpas också på vi som lever nu, och verkar sakna konsekvenstänkande med tanke på hur illa vi behandlar planeten. När de vita männen slaktade deras hästar blev smärtan dubbel: dels den fysiska förlusten av hästarna i deras vardag, och dels påminnelsen att dessa hästar inte längre kom till bruk som de gjorde när Kråkindianerna var krigare.

 

Att Lear är både filosof och psykoanalytiker märks inte minst när han plockar in Freuds idé om vårt inre ”jagideal”, och den skam som infinner sig när vi misslyckas. När det yttre jagidealen upphör att finnas skapas grogrund för internaliserade skamkänslor. Hur ska hoppet kunna parera dessa känslor? Genom drömmen, teaterviskar Lear (passande namn), och det är inte så dumt som det låter. Det går att förändra sig utan att utplåna sin integritet.

 

Från andevärlden kommer drömmen, och Plenty Coups fick den redan som barn. Lear presenterar tre olika tolkningar av drömmen: antingen var den ett besök från Kråkindianernas andeväsen, eller har en andlig grund av annat slag, eller en sekulär källa, mänskliga önskningar. Vad drömmen lärde Plenty Coups var att det fanns skäl att foga sig inför den katastrof som åstundade. De som bemötte de vitas kolonialism gick under, medan Kråkindianerna överlevde.

 

Drömmen, optimismen och utopin har fått dåligt rykte. Det anses coolare att vara cynisk och pessimistisk. Det utopiska anslag som Lear erbjuder med sin bok blir ändå mer lockande som vägval, nu när vi står inför bistra tider. Det finns absolut tid för pessimism, men dess problem är att den lamslår, när vi är i stort behov av handlingskraft och mod. Vad exemplet med Plenty Coups visar är att det faktiskt går att åstadkomma något gynnsamt ur ogynnsamma villkor. En kollaps kan betyda att ny mening måste uppstå, nya traditioner måste födas.