”Jag är ledsen men ni kom för sent. Jag är redan död.” Få svenska romaner har en lika briljant upptakt som Carina Rydbergs spöksaga Osalig ande (1990). Det är en lämplig premiss för fiktion, att ägna sig åt spekulation och önsketänkande. Vem har inte föreställt sig sin egen död – som ett rent tankeexperiment – med den twisten att du också får iaktta omgivningens reaktioner?
María Luisa Bombal var tidigt ute med det som skulle kallas magisk realism. Att denna inriktning blivit lika uttjatad och klichéartad som surrealismen ska hon sannerligen inte lastas för. Hon levde 1910-1980, skrev sin roman 1938 då hon bodde i Argentina, efter att i flera år bott i Paris och där inhämtat litterära influenser från olika håll – tre av de författare som räknades till vänkretsen är Pablo Neruda, Gabriel García Lorca och Jorge Luis Borges. Men hon var från Chile.
Ulf Erikssons förord upplyser att originaltiteln La amortajada betyder ”den svepta”. Och huvudpersonen Ana María är verkligen död från första meningen och framåt. Det som vidtar är att hon från dödsbädden mottar de sörjande i tur och ordning. Men det mesta som sker är tillbakablickar, minnen, ett liv som inte så mycket flimrar förbi som det masar sig fram, fast – döden har väl aldrig bråttom?
Fiktionen kan som sagt möjliggöra det omöjliga, eller röra sig bortom det tänkbara. Vi vet ju att döden är slutet – fast, vem kan klandra en författare för att hon vågar tänka sig en fortsättning för medvetandet? George Saunders gjorde något liknande med sin Lincoln i Bardo (2018), och egentligen borde vi klandra de författare som nöjer sig med att återge verkligheten som den är.
Nu ska inte Bombal heller klandras för sin magiska realism, som i ärlighetens namn är nedtonad här. Och det är ju så med magisk realism, att det kommer an på hur väl utfört det är. Inom litteraturen gäller inga absoluta förbud eller kategoriska hinder: den som gör något bra kommer undan med det mesta.
För Ana María kom döden som något av en befrielse, får vi veta. I den stillhet hon har förpassats till kan hon vara ömsom överseende och ömsom dömande. Hon tillåts röra sig i tiden, i sina minnen, som återkommer med en närvaro som är vingklippt av ovissheten. Denna ovisshet dikterar våra liv, även våra minnen (kanske i synnerhet dem). På ett plan visar Bombals roman något ytterst ovanligt: en människa som uppriktigt rannsakar sitt liv. Kanske det är först när vi är döda som vi ges den chansen.
Som död blir Ana María en projektionsyta för allsköns önskningar från omgivningen, och hon tvingas också lyssna på långa tirader. Tyvärr drabbar detta också oss som läser, men det är i gengäld en kort roman på knappt 100 sidor, så det vore ogint att klaga på långrandigheten. Idén är intressant, och nog roar romanen – för stunden, i alla fall. Jag kan inte komma undan att den ändå mest blir av en charmig bagatell än en ”klassiker”, som omslaget hävdar att det är. Bombal kunde ha gjort mer av sin originella premiss.
Även om det går att hysa vissa betänkligheter kring den här boken är det förstås på tiden att den översätts till svenska. Som pionjärverk till den magiska realismen är den något av obligatorisk läsning, på samma sätt som det var glädjande att vi för så nyligen som för två år sedan fick en översättning av Édouard Dujardins pionjärverk inom stream of consciousness-romanen, Lagrarna är skurna. Den var kanske inte heller något mästerverk, men lika obligatorisk läsning i ett svenskspråkigt litterärt landskap som alltför länge försummat dem.
En liten reprimand ändå: boken ingår i ”Palmserien”, som förlaget valt att kalla ”kvinnliga klassiker”. Visst är det lovvärt att lyfta fram bortglömda författare, och ingen skugga ska falla över de tidigare författarna i serien (Karen Blixen, Nathalie Sarraute och Christa Wolf), men det kan uppfattas förminskande att betona deras kön. Nog duger María Luisa Bombal att översättas utan att ges epitetet ”kvinnlig författare”, något som jag trodde hörde till förra århundradets försyndelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.