att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 okt. 2016

Interpunktion. Om skiljetecken och textens nyanser, Alva Dahl, Morfem


I egenskap av svensklärare får jag ofta frågan om vad som är språkets viktigaste beståndsdel. Hellre än felstavning eller särskrivning eller olämpliga ordval skulle jag hävda att det är interpunktionen som avgör om en text är lyckad eller inte. Den som vill lära sig skriva bra tjänar på att studera hur andra sätter ut i första hand kommatecken, men också punkter och det – ibland – underbart variationsrika tankstrecket, för att inte tala om det underbara semikolonet.

Alva Dahl har skrivit boken Interpunktion. Om skiljetecken och textens nyanser, och gör det tydligt att hon är pragmatisk. Det är i användandet av interpunktionen som en text lever och ges tillfälle att träda fram i alla sina nyanser. Hon gillar skiljetecknen, och förmedlar denna uppskattning på ett sätt som är en ren fröjd att läsa, genom att hon refererar överskådligt och tydligt, utan att förenkla. Boken är indelad i två avsnitt: en metoddel och en praktikdel.

Dahl är språkvetare och översättare, och jag inbillar mig att det praktiska översättningsarbetet gör henne särskilt lämpad att tala om just interpunktionens användningsområden. För det är med hjälp av interpunktionen en person kommer till liv i en text, som hjälper oss att se hen i helfigur.

Det här är en bok om vad skiljetecknen gör. Dahl visar att de ”modifierar och förfinar”, och medan någon av oss kanske tycker att det låter lite futtigt vill jag invända: det är mycket nog! Med hjälp av skiljetecken uppnår en skribent rytm. Pausering. Det var väl poeten Sarah Kirsch som hävdade att kommatecknen är hållplatser i texten, så att läsaren ges en chans att vila, men också kliva ombord och följa med i det flöde som texten utgör.

Dahl påminner om att skiljetecknen är en teknisk uppfinning, något människan har skapat. Därmed är den mekanisk. Men den har blivit organisk, en del av vår kropp, vill jag nog instämma i. Hur jag kommaterar en text, det har ju blivit en del av mig. Kanske det kan jämföras med dans, något som bör utföras med hjälp av ett visst mått av intuition. Förvisso finns reglerna där, men du måste också vara lyhörd för hur musiken/texten beter sig, och vara beredd att ändra var du sätter ned foten/kommatecknet. Att skriva blir då att följa sin instinkt.

Tidigare syn på språkvetenskap har betonat ordklasser och satsdelar som betydelsebärande element för att strukturera kommunikation, men, som Dahl föredömligt visar, har modern forskning börjat uppmärksamma hur en text tillkommer med hjälp av tecken i samspel – tecken som är både hörbara (lyssningsbara) och synbara (läsbara). Det är klart att du när du lyssnar hör den talandes kommatecknen, till exempel. Här kan påminnas om hur den tidigare så förhärskande rigida satskommateringen har fått ge vika för en mer improviserad tydlighetskommatering. Den nya språkforskningen uppmuntrar mer till sunt förnuft än nitisk lagbundenhet.

Det paradigmskifte vi sett de senaste 15-20 åren kan försätta en i ett visst missmod. Nog för att vi använder skriftspråket mer än någonsin, men det sker på ett allt mer slapphänt sätt. Tidigare rikslikare, språkvårdsböcker och boken språkrådets Svenska skrivregler, är nog dammsamlare (senaste upplagan utkom för åtta år sedan) i den mån den ens existerar i sinnevärlden hos alla skribenter som gladeligen fyller tomrummen med sina texter.  

Det är en lärorik bok, både för den glada amatören och det buttra proffset. Kanske tillhör jag mer de buttras skrå numera, med mina tusentals bernur-texter och hundratals tidningstexter i annat namn (Björn Kohlström). Men jag har mycket att inhämta här. Alva Dahl gillar semikolon, och det är inte svårt att dela den entusiasmen inför detta användningsbara tecken. Det finns en trygghet i att läsa någon som så uppenbart behärskar sitt ämne. 

Bör man vara intresserad av interpunktion för att uppskatta den här boken? Jo, men min erfarenhet är att språk engagerar, att fler personer än de som kanske erkänner det är intresserade av språk, och är man det är ju interpunktionen själva huvudspåret. Jag läser storögt fascinerad av både resonemang kring översättningens principer, om interpunktionstexturer, och många belysande exempel från böcker av Eva Adolfsson, Aris Fioretos och Carl Jonas Love Almqvist. På sätt och vis följer Dahl den sistnämnde i fotspåren … med sin bestämda men generösa syn på hur kommatering ska utföras:

”Noggrann och uppmärksam interpunktion ger texten skärpa, klarhet och skönhet; slarvig interpunktion skapar bara förvirring.”

1 kommentar: