Sapfo, Sapfo, gjendigtet af Mette Moestrup og Mette Christiansen, Gyldendal

Av en händelse läste jag nyligen Bengt Erikssons nya översättningar till svenska av Sapfos dikter och fragment, Sapfo på nytt. Så anländer i dansk översättning en ännu mer komplett volym Sapfo, i en formgivning som matchar det underbara innehållet. Här har poeten Mette Moestrup – som skriver om Sapfo i sin senaste bok Till den vackraste – tillsammans med filologen Mette Christiansen inte översatt, utan gendiktat Sapfo. Resultatet? Smashing.

 

Det finns saker man behöver känna till om Sapfo. Att hennes dikter samlades i nio volymer i det legendariska biblioteket i Alexandria, men att det mesta gick förlorat av bland annat försummelser och kyrkans censorer. En kombination av otur och illvilja har resulterat i att 10 000 rader har skingrats för vinden och efterlämnat endast 650 rader, många av dem ofullständiga. Resten? Googla fram fakta om årtal, om vistelseort, om familjeförhållanden, men gör dig beredd på spekulationer. Var hon gift? Troligen. Var hon queer? Troligen.

 

Som att Sapfo i sina dikter nämner en Cleïs. I en not till denna danska utgåva står det lakoniskt: ”Sapfos datter, eller hvad?” Det kan också vara namnet på Sapfos mor. Eller en metafor för klitoris. Och så vidare. Man behöver inte veta så mycket för att läsa dessa diktfragment med den största tänkbara behållning. Man kastas rätt in i Sapfos värld, och kan efteråt med fördel ta del av de båda gendiktarnas efterord. Moestrup skriver bland annat att man inte läser Sapfo för att komma till ro, utan för att tappa kontrollen. Hon gör också Sapfo till ett verb.

 

Ambitionen är att ge Sapfo en modern röst, och det påminner om vad Eriksson ville göra med sin bok, något som givetvis går igen även i andra bemärkta översättningar. Som Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgious svenska från 1999, samt Anne Carsons dominanta If Not, Winter på engelska från 2002. Man läser dem inte som olika böcker, utan lägger dem sida vid sida.

 

Hur låter då Sapfo på danska? Tja, jag är medveten om att danskan har dåligt rykte i Sverige, men det beror främst på fördomar om uttalet. Glöm inte att svenskspråkig poesi inte har åstadkommit något som kan mäta sig med Inger Christensen. Det vill säga: danska är ett utmärkt språk för poesin, och därmed också för Sapfo. Jag vill inte undvara rader som dessa:

 

I MINE ØJNE ER HAN SOM EN GUD, DEN MAND

HVEM HAN END ER, SOM SIDDER OVER FOR DIG

OG LYTTER HELT HENFØRT TIL

DIN SØDE STEMME

 

Moestrup poeten och Christiansen filologen väljer alltså att återge Sapfos text i versaler, det vill säga stora bokstäver. Lakuner markeras med en enkel punkt. De infogar också något som de kallar ”filologisk konjektur”, att med grå text ord föreslå ord som bygger på välgrundade spekulationer, när text saknas. De inkluderar också dryga dussinet fragment som inte helt har verifierats som skrivna av Sapfo. Moestrup betonar hennes prekära läge som utböling, att ön Lesbos var illa sett av fastlandet och att den västerländska tradition där Sapfo placerats mycket väl kan justeras till att omsluta även en nordafrikansk kontext: vissa vittnesmål poängterar också att Sapfo hade mörk hy.

 

Det radikala hos Sapfo är ändå att hon gör kvinnan till norm. I hennes dikter namnger hon och anger kvinnor och skildrar kvinnliga gemenskaper, kvinnliga sammanhang. Den konkordans filologen Christiansen upprättade tillåter oss också att se frekvensen av ord som honung, armar, fötter, hår, nattliga fester … Det här säger en del om Sapfos poetik, hur sinnlig och kroppslig den är.

Och hur modern den låter, speciellt när den ges detta tilltal. Ett exempel, fragment 4:

 

· HJERTE

· UBEGTINGET

· HVIS JEG KUNNE

·

· VILLE JEG HAVE

· AT LYSE OP

· SMUKKE ANSIGT

·

· KÆRTEGNET

·

 

Hennes röst ljuder lika mäktig nu, drygt 2500 år senare. Det som också görs tydligt i den här versionen är hur Sapfo konsekvent investerar sina egna erfarenheter. En återkommande fras i dikterna är ”det här vet jag”, både explicit och implicit. Det är å andra sidan något en van Sapfo-läsare inte behöver ifrågasätta, hur framträdande hennes eget jag är i dikterna: ”DU KOM OG JEG VAR VILD MED DIG / DU LINDREDE MIT HJERTE SOM BRÆNDT AF BEGÆR”.

 

I den tidigare nämnda boken av Moestrup, Till den vackraste, finns en översättning av Sapfos berömda fragment 16, som behandlar vad som är det vackraste på jorden. Den är något modifierad här, men i stort sett bevarad (en egenhet är att utpekandet ”några män” nu reducerats till enbart ”några”). Och överlag är den här danska versionen njutbar och – tja, vacker. En hastig jämförelse med några andra översättningar ger vid handen att man ändå vill bevara de olika versionerna, att de gärna får fortsätta vara jämbördiga.

 

Fragment 102, hos Moestrup/Christiansen: ”SØDE MOR, JEG KAN IKKE TRÅDE MIN VÆV, FOR JEG ER LAMMET / AF LÆNGSEL EFTER EN UNG PERSON, TAKKET VÆRE AFRODITE”. Anne Carson anger objektet inte som ”ung person”, utan som ”en pojke”: ”sweet mother I cannot work the loom / I am broken with longing for a boy by slender Aphrodite”. Eriksson är inne på samma spår, även om han tänjer mot det tautologiska med att infoga ”ung” till ”pojke”: ”kära mor, jag klarar inte längre av att sitta stilla och väva / den luriga Afrodite har fått mina känslor att svalla för en ung pojke”. Dock valde William-Olsson/Papageorgiou för drygt tjugo år sedan en något mindre binär tolkning: ”Käraste mor, jag kan inte arbeta med väven, / ty smidiga Afrodite lät åtrån till en yngling övermanna mig”.