att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 mars 2017

Poeter tänder bara lampor, Emily Dickinson, översättning Ann-Marie Vinde, Bokverket


Vad kan en ny bok med Emily Dickinsons dikter tillföra? En belyst helhetsbild med utmanande tankar, okonventionella grepp – samt blixtar av humor.  

Och inte vill jag bli poet –
Det bättre är – att äga öra –
att tjusad – kraftlös – nöjd –
poetens frihet vörda,
ett privilegium så mäktigt
att vilken skull lönen bli
ifall jag slog mig själv med häpnad
med blixtar – av ordmusik!


Vem skriver så här? Emily Dickinson, den amerikanska poeten som i tysthet sydde ihop sina handskrivna dikter i små skrivböcker, stygn efter stygn – ungefär som de tankstreck som hon så flitigt brukar i sina dikter (sju stycken i utdraget ovan). Om Kafka har annekterat en bokstav – ”K” – har Dickinson annekterat ett skiljetecken.

För sju år sedan gav Ann-Marie Vinde ut Min flod flyter mot dig, en fin urvalsvolym med översättningar ur Dickinsons digra produktion. Nu utkommer hon med en efterlängtad uppföljare. Poeter tänder bara lampor innehåller bara lite drygt hälften så många dikter som föregångaren, och saknar flera av de mest kända dikterna.

En jämförelse med Ann Jäderlunds radikala tolkningar från 2012, Gång på gång är skogarna rosa, ger för handen att bara en av dikterna är gemensam: Dickinsons ”You love me – you are sure” heter där ”Du älskar mig – du är säker” och hos Vinde ”Du håller av mig – är du säker”. Men en novis har ändå åtskilligt att hämta i den här nya boken, inte minst tack vare att så många olika sidor av poeten blir belysta.

Nog för att fotnoterna nördar loss i grammatiska frågeställningar lite för ofta för sitt eget bästa, och resonemanget kring översättningsproblem roar nog mest de redan frälsta. Att det är svårt att översätta Dickinson kan jag intyga: jag har gjort en handfull försök, bara för att konstatera att min ödmjukhet inför översättares arbete ökade.

Vad kan då sägas om hennes bedrift? Jo, att hon kompromissar mellan Jäderlunds djärva arbete och ett mer traditionellt förhållningssätt till originalen. Här finns en del oväntade inslag, men det är på sin plats. När Dickinson skrev dessa dikter – merparten på 1860-talet – betraktades de som anomalier, hårda och orytmiska. Vinde lyckas faktiskt ge oss en Dickinson som fortsätter att utmana konventioner. Hon gör det genom att vara aktsam på den okonventionella och hårda rytmen i originalen.  

Den största fällan för en Dickinsonöversättare är kanske rimmen. De första översättarna, de dugliga Erik Blomberg och Johannes Edfelt (1949) väljer konsekvent att ersätta originalens ofta orena rim med välljudande rim. Då blir dikterna fyllda av en behagsjuka som de alls inte har när man läser dem på engelska.

Vinde avstår ofta från att rimma. Hon skapar ibland också subjektslösa satser, och omvänd ordföljd. Det låter skevt, modernt, det låter … Dickinsonskt, tänker jag, det vill säga, helt i linje med den poet som inleder en av sina dikter med orden ”Säg Sanningen men säg den snett” (översättning Sven Christer Swahn).

Den här boken visar att hur mycket som än har sagts om Emily Dickinson har inte tillräckligt mycket sagts om hennes humor. Den är dråplig  och omedelbar, och visar ofta på ett sammanförande av kontraster. De självklara inslagen ges en oväntad lyster – världen framträder som något helt nytt. Något lika skevt som det är vackert:

Jag gick – som vingar – kroppen bar –
De fötter – som jag använt förr –
nu lika onödiga – för mig –
som kängor – var för fåglar –

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/3 2017)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar