Vilken märklig
diktsamling det är han har skrivit, danske Lars Skinnebach (f 1973)! Till att börja med
titeln: Teotwawki. Vad fan[1]? Och
så har dikterna genomgått en process av konstnären Goodiepal, där de har
illuminerats och kommenterats. Så har den spiralbindning. När jag öppnar boken
liknar det en grafisk roman, och det väcker oändligt med frågor. Till att börja
med: hur läser man?
Ja. Hur går läsning
till? Skinnebach överlämnar sin bok till den dansk-färöiske konstnären Goodiepal
(riktigt namn: Parl Kristian Bjørn Vester, född 1974). Det är vågat, men så
blir resultatet också äventyrligt. Vad resultatet liknar? Framtidsarkeologi,
ska svaret lyda. Skinnebach står för text, Goodiepal för bilder.
Diktsamlingen ska utspela sig åren kring 2000, det som går
under namnet millennieskiftet. En ny religion kristalliseras, en
internetreligion, som närs av storhetsvansinnet. Goodiepal växlar mellan datagenererade
konstverk (maskinens verk) och kalligrafi (den mänskliga handens verk). Det
hela utförs i dialog med dansk samtidskonst. Det är verkligen en spejsad bok.
Genom de korrigeringar som lämnats kvar i texten lämnas utrymme för en
spontanitet som fortfarande är ovanlig att hitta i en diktsamling som utges på
ett etablerat förlag.
Vad det liknar? Något av Michael Strunges påhitt, kanske,
när han var på sitt vildaste och mest provokativa humör. Framtidsminnen. En chockverkan,
som tar till vara serietecknandets estetik. Från svenskt håll kan man tänka sig
60-talets konkretism, Åke Hodell (hette han?), och de maskinskrivna dikterna
som löpte kors och tvärs över boksidan, bland annat en om ishockeymålvakten
Honken …
Det blir lätt så att det visuella tar över, på bekostnad av
det skrivna ordet. Det iögonfallande, som är bildens fördel (nackdel). En del
trams blir det. I dikten förekommer en artificiell trädgård, gestaltad i en
återkommande dialog mellan karaktärerna Timo och Dana. Men att kalla det här
för berättande eller episk dikt vore orättvist.
I stället framträder en klimatkrisens poesi, och då blir det
apokalyptiskt. Det enda hoppet för vår värld – att vi kvickt som Satan överger
den här världen och hittar en ny – iscensattes ju när Anohni (f.d. Antony) gav
ut sin mest sublima sång i oktober 2008, ”Another World”, och med elegins obetingade
medvind i ryggen sjöng:
I'm
gonna miss the trees
I'm gonna miss the sound
I'll miss the animals
I'm gonna miss you all
I need another place
Will there be peace?
I need another world
This one's nearly gone
I'm gonna miss the sound
I'll miss the animals
I'm gonna miss you all
I need another place
Will there be peace?
I need another world
This one's nearly gone
Jag tänker på Alliansen,
på Centerledaren, vars namn jag för tillfället glömt, som nyligen hävdade att
det är bra att flyga, för då kan flygbolagen utveckla en mer miljövänlig teknik,
med grönare flygbränsle. Vad fan? Så kan alltså egoismen också se ut: försök
till varje pris rättfärdiga ditt beteende. Den onde blir god, med George
Orwells språklogik.
Vad Skinnebach kan
tillföra är en vilt visionär, surrealistisk poesi. Att citera ur den är väl
tämligen meningslöst, då det inte kan återge den uttrycksfulla kalifgrafin. Men
ett försök: ”stjernedød i haven / træer blomstrer / med amerikanske navne /
gylden / er øs vifte, Prometheus”. Nä, vad ska man göra med en sådan här bok …
Det här blir också
en bok som förblir helt unik, och måste förbli så. Till skillnad från många
andra starka danska diktböcker från senare år lär den inte översättas – jag har
svårt att föreställa mig den fungera på svenska, för den skulle bara bli tam. I
all sin knasighet är det alltså en bok som saknar motstycke, och jag menar att
den måste vara just så här, att den har tillkommit utifrån en nödvändighet. Vän
av ordning kan hävda att alla böcker i någon mån utgör en simulation, men
sällan har det bevisats med sådan här stark emfas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.